Och just det ja. På midsommaraftons morgon, när vi låg och mös i sängen och njöt av att få ligga och dra oss tillsammans (det var ett tag sedan vi kunde göra det) DÅ åkte ringarna fram. Och det kändes helt rätt!
Nu är vi förlovade på riktigt, sa jag. Men då sa E att det har vi ju varit sedan i april, nu var det bara den sista pusselbiten som föll på plats.
Det är så härligt att se ringen på mitt finger, som matchas av ringen på E:s finger. Nu ska vi bara vänja oss vid att ha de där ringarna på oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Å här sitter jag och flinar stor för mig själv :-)
O så rart, personligt & anspråkslöst. Grattis till er båda!
Och visst är det härligt när man kommer på sig själv med att SE ringen på den andre och man får ett litet glädjerus?
Jag säger: Ge ringarna 3 månader - bli inte frustrerade. Det ÄR lite ovant (snarare än obekvämt). Sedan, vips, känns dom inte längre. Vi pratade just om detta med annat par igår. Min E har tappat vikt så den är lite stor nu (han har spätt på hemförsäkringen ifall han skulle tappa den nu med allt pill i nya huset!). Vår gravida vän + sympati-mulliga mannen känner att deras är aningen trånga just nu - that's life. :o)
Lovely :-)
Fan - jag bölar nästan här....
lmil och emm, tack - vad gulliga ni är!
amanda, det kändes verkligen bra. Vi har aldrig varit ett par som jobbat med de stora gesterna. Snarare de små, med ett ord här, ett ögonkast där och en smekning nu och då. Så ringarna kom fram vid en helt perfekt tidpunkt. Efter fyra dagar känns det fortfarande lite ovant, men det tar sig för varje dag. Och det är verkligen en speciell känsla att se ringen på E.
Oooh, så härligt! Megagrattis till er båda! :) Ringen kommer alldeles snart att kännas som att den alltid suttit där - det kommer att kännas så naturligt att du knappt kommer att minnas hur det var innan.
Tack ak!
Coolt, gratulerar!
Thanks hieronymus!
Skicka en kommentar