Eftersom det förra inlägget gjorde mig lite nere kände jag att jag måste gå tillbaka till den här gamla godingen:
Den här videon gör mig så glad! Och rörd!
Dessutom får det mig att tänka på Världens sötaste brorsons kramar. Han har börjat göra så när han kramas att han bara kapitulerar i ens armar. Med huvudet lutat mot axeln vilar han där, helt stilla. Så gjorde han nu senast när jag skulle säga hej då till honom. De är smarta de där små liven. De vet precis hur de ska göra för att man aldrig ska vilja släppa taget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar