Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Men jag vet att något måste hända. Jag kan inte jobba med det jag gör just nu. Men jag har ingen aning om vad jag ska göra i stället.
Jag är en person som alltid har varit målmedveten. Jag har vetat precis varför jag har gjort de val jag har gjort och vart jag vill komma med dem. Tills jag började på universitetet. Det där stället tog av mig min drivkraft och ersatte den med, ja vad vet jag inte riktigt men en lealös nickedocka är kanske ganska beskrivande. Nu har jag gått i snart 6 år och funderat på vad jag ska göra när jag blir stor, för jag har alltid vetat att det minsann inte är det jag gör just nu.
Så såg jag på Stjärnorna på slottet i lördags och fänglsades av Peter Stormares berättelse om sitt liv. Speciellt en sak han sa fick mig nästan att börja lipa. Han sa att han aldrig har slagit sig blodig för att komma dit han har kommit. Han har inte stått och bankat på en dörr förgäves för att bli insläppt. Istället har han varit öppen för det som kommit till honom och följt de möjligheter som givits honom.
Det är raka motsatsen för hur jag betett mig de senaste åren. Jag har kämpat mot mig själv varje dag för att försöka finna ut vad det är jag vill syssla med egentligen. Men ingenting gott har kommit ur det. Jag tänker också på vad Strawberry Milkshake skrev för en vecka sedan. Är det rätt så är det lätt. I hennes fall var det kanske främst förhållanden hon menar, men detsamma ska jag applicera på mitt liv och mina jobbfunderingar. Och så ska jag göra en liten livsplan. Inte för resten av livet, men väl för något år framåt så att jag får någon sorts riktning. Även om jag inte har någon aning om vart jag vill att den riktningen ska ta mig just nu. För är det rätt så är det lätt. Jag ska lyssna på min magkänsla och ta försiktiga steg så att möjligheter omkring mig inte dränks i mitt stampande, klampande, bultande och skrikande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar