I dag hann jag se några snuttar av Days of our lives. Såpan jag var helt fast i under universitetstiden. Den visades ju precis i rätt tid, när jag hade kommit hem från skolan och satt mig för att äta lunch. I början satt jag mest och skrattade åt spektaklet. Om jag inte minns helt fel var det när Marlena var besatt av djävulen. Men plötsligt var jag fast i träsket. Utan att riktigt veta hur jag hamnat där.
I dag såg jag litegrann. Och skrattade hjärtligt åt det jag såg. Men plötsligt fastnade skrattet lite i halsen. Är det inte jag som kommer att gå hemma om några månader? Som möjligtvis kommer att sitta i soffan med ett hungrigt Pyre i famnen?
Jag vill inte tillbaka till det där träsket. Jag vill inte att Pyret ska känna sig som tryggast när den hör det här:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar