I går kom de. De som jag väntat på.
Tårarna.
Jag har egentligen inte gråtit så mycket över det som hände Mammi. Först var jag så chockad, sedan blev jag fokuserad på allt jag kunde göra för att hjälpa till. Jag bröt ihop en kort stund när jag fick veta att mamma rullats in för operation, men sedan blev det en sådan enorm lättnad över att operationen gick bra så tårarna fick inget utrymme i den känslan.
Under semestern har vi varit uppe i folk mest hela tiden och även om jag har haft behov av att dra mig undan nu och då har jag inte gråtit. Kanske har mina ögon blivit lite fuktiga vid ett par tillfällen, men inte mer än så.
I går diskuterade jag och E en sak och ett av E:s svar gjorde mig lite besviken. Ingenting jag hade brytt mig om i vanliga fall. Men i går kom det stora skyfallet. Helt plötsligt lade jag mig i E:s knä och tårarna bara rann. E fattade ingenting och strök mig i håret och tårarna fortsatte att rinna.
Jag insåg då att jag har en hel del gråt inom mig som behöver få komma ut och i dag känner jag mig skör. Och tårarna rinner medan jag skriver det här...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vännen !! *kram* Jag vet hur det är .. tog mig visserligen lite kortare, ca 6 dar, att reagera men igår bröt jag ihop - på jobbet av alla ställen ! Men så är det nog, chocken först, får lite dåligt samvete för att man inte gråter, blir praktisk och sedan sjunker det in o då brister det.. Va tungt men skönt att gråta lite. *stor kram igen till oss båda*
Gråt är bra, det känns alltid bättre när den fått komma ut. Stor kram till dig också!
Skicka en kommentar