*paus*

I helgen har jag gått runt och pratat om hur bra jag har mått hittills under graviditeten. Knappt en enda krämpa, illamåendet höll i sig i två veckor och två veckor är ju ingenting och än känner jag mig inte det minsta tung i kroppen.

Det kändes ganska ironiskt när jag helt plötsligt började må illa igen. Inte lika mycket som i början, men med en olustig känsla. Jag ringde barnmorskan och hon bad mig komma in så att hon fick kolla blodtrycket, eftersom illamående och huvudvärk, vilket jag också hade, kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning.

Blodtrycket var jättebra och det var egentligen ingenting som tydde på att någonting var fel. "Du kanske helt enkelt har haft lite för mycket på senare tid" sa barnmorskan och tittade på mig med bestämd blick. Instinktivt svarade jag nej, men kände ändå hur underläppen började darra och ögonen fyllas med tårar.

Väl hemma funderade jag över vad hon sagt och insåg till min fasa att min "duktiga flicka"-sjuka kommit igen med besked. Allt ska tydligen jag tänka på, planera för. E blir helt omyndigförklarad och jag ger honom i princip ett schema med hur saker och ting ska gå till och när. Hela hösten känns uppbokad, mestadels av roliga saker, men bara känslan av att vara helt uppbokad känns kvävande.

Jag fick order att gå hem och försöka vila i två dagar för förmodligen är illamåendet och huvudvärken ett sätt för min kropp att säga "Stopp!". Jag måste nog börja inse att trots att jag kroppsligen mår toppen så kan jag inte riktigt göra som jag alltid gjort. För nu är det något annat som konkurrerar om min energi, någon som jag är väldigt rädd om. Nu kan någon annan få vara duktig ett tag, så kan jag ligga på soffan och äta chokladpraliner. Världen kommer inte att gå under bara för att jag inte planerar allt in i minsta detalj. Och gör den det så kan jag gå under med den, medveten om att jag njöt in i det sista.