I går såg jag en tjej som svarade på ett samtal på sin mobil och nästan genast började gråta. Jag ville gå fram och krama om henne, samtidigt undrade jag vad hon kan ha fått reda på.
När jag och E var i Bangkok i december hände något liknande. Vi gick runt i ett superexklusivt köpcenter och i en skobutik satt en ung tjej och storgrät. Hennes kollegor stod omkring henne och försökte trösta. Det var samma fundering där, vad gjorde att hennes ben inte bar henne, så att hon var tvungen att sätta sig mitt i butiken och sörja?
Själv håller jag på att börja grina lite nu och då, det kan vara en notis i tidningen eller något fint i en bok. Men jag håller alltid tillbaka. Det kanske är därför min fantasi sätter igång när jag ser människor som gråter så öppet. Samtidigt hejdar min fantasi mig, för när jag tänker på vad som skulle få mig att storgråta på allmän plats är det bara fruktansvärda, hemska saker som kommer upp. Sådana saker vill jag inte tänka på, inte alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar