Jag känner mig övergiven. Lite frusen. Utelämnad.
E håller sig nämligen borta från mig. Inte hela tiden. Men på nätterna rullar han så långt bort ifrån mig han bara kan i vår stora dubbelsäng. Han ligger nästan och balanserar ute på kanten. Jag känner mig som Skalle-Per på morgnarna när jag masar mig fram i sängen för att få snusa lite i hans nacke.
Jag vill inte ligga sked. Då svettas jag kopiösa mängder. Men lite hud kan han väl bjuda på ändå. Ett ben, en armbåge, eller ett finger. Det är väl inte för mycket begärt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar