Jag kan börja med att klargöra en sak. Jag kan ta ganska stor plats om jag är på det humöret. Och när jag är på det humöret är det svårt för någon annan att få en syl i vädret.
Men på kontoret där jag sitter har jag verkligen mött min överman. Han vill ta all plats, han vill diskutera häftigt men är inte särskilt bra på att lyssna in andras argument och han vill få alla att skratta. Han lyckas ofta få de andra att skratta, mer sällan mig. Kanske är jag avundsjuk, kanske tycker jag helt enkelt inte att hans skämt är så himla roliga.
I dag på lunchen kände jag det igen. Hur jag tar det där steget tillbaka som jag egentligen inte vill ta. Hur jag kan börja på en mening, men tystna när jag inser att det ändå inte är någon som lyssnar. Jag kan gärna ge andra mer utrymme än jag själv tar. Däremot vill jag banne mig inte bli någon Baby i ett hörn, någon som jag själv inte känner igen.
Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det där hörnet. Förmodligen har jag satt mig där själv dessutom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar