I dag är det tio år sedan prinsessan Diana dog. Det betyder att det i dag är exakt tio år sedan jag lämnade en gråtande E, mamma och pappa på flygplatsen för att åka till Luxemburg. Jag har sällan gråtit så mycket som jag gjorde då. Och jag minns att jag kände mig som en dålig människa för att jag inte riktigt kunde ta till mig Dianas död. Min egen förändring kändes för mycket för att jag skulle kunna känna något annat.
Jag inser också att jag ofta varit på väg någonstans när stora saker hänt i världen. Den 10:e september 2001 åkte jag och en vän till Thailand. Vår drömresa, som skulle ta oss ut i världen i tre månader. Den 11:e september satt jag, totalt jetlaggad, och åt frukost på ett hotell i Bangkok. På tv:n pratade en thailändsk röst upphetsat. Jag och J tittade på varandra och sa att det verkar ha hänt något. Inte förrän vi hamnade i hotellsängen efter en liten utflykt insåg vi vad som hade hänt. Även då var det svårt att ta till sig eftersom jag kände mig så avskärmad från livet utanför min bubbla. Kanske det är symptomatiskt för mig. Jag lever mitt liv i en liten egobubbla utan inlevelseförmåga och känsla för andra.
Usch, deprimerande tankar för en fredag. Gå ner och titta på inlägget om Praktikanten igen så kanske jag verkar vara en aningens roligare person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar