När jag gick i högstadiet (8:an) fick vi en uppgift. Vi skulle gå ut och sätta oss i skogen och skriva något, en dikt eller några rader om det vi upplevde. Min dikt blev så här:
Höstkärlek
De gula löven prasslar
när vindarna tar i
Någonting i skogen rasslar
sekunder virvlar förbi
Skogens bär lyser klara
mot markens tysta fält
Det är dags att svara
på frågan som jag ställt
Trädkronornas tysta svar
föder inom mig ett hopp
Solen ler mot mig så klar
vacker är din kropp
Vinden drar sakta över jorden
drar sakta över mig
Små, små är orden
jag vill säga dig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar