Det här är en dikt jag kom på när jag var på väg upp till universitetet. Jag läste Pedagogik just då tror jag. Jag promenerade och plötsligt kom orden fram i mitt medvetande och började pocka på. Jag minns att jag nästan småsprang den sista biten för att hinna sätta mig någonstans och börja skriva ned orden som bara ville komma ut och fästas på papper.
En desillusionerad drömmare
en vacker dekor
vi leker allvar
en lek ingen förstår
I en uppdiktad skönhet
går våra drömmar i kras
med sikte på en evighet
två stormar i ett vattenglas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar