Jag ser att jag har skrivit det förut. Men just nu har jag en sådan där period igen där jag känner mig bortkopplad från alla andra. Jag går runt och betraktar mig själv utifrån. Alla skratt och andra känsloyttringar känns inte i magen utan ligger liksom utanpå. Det är en läskig känsla och just nu känns det som om jag alltid kommer att känna så här. Därför kom jag att tänka på den här:
Vilda längtan
rör i mig
jag är trött på att vänta
vänta på dig
Apati
i mitt mentala rum
inga känslor ryms
och tystnaden är stum
Jag orkar inte
snart är det slut
sista varningen
Om en minut...
Jag vet inte om jag ska tycka att det är skönt eller skrämmande att jag verkar ha känt på samma sätt för nästan exakt tio år sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar