En dikt för dagen

Kärlek. En svår känsla. Ibland räcker orden inte riktigt till. Ibland bara vet man att den finns där. Ibland inte. En vän till mig har en ordentlig kris just nu i sitt förhållande. Han finns i Washington, hon finns här. Så har det varit i två år. Nu säger han att han inte vet om han älskar henne längre. Det gör riktigt ont.

Jag och E har också dalar. I somras hade vi det i två nätter när jag låg och storgrät och vi diskuterade allt ifrån bröllop till barn. Efter våra snack känns det otroligt bra och jag har inte tvivlat på att han älskar mig. Tack och lov.

När jag kom hem från Luxemburg var det en annan femma. Vi hade varit tillsammans i ganska precis tio månader när jag åkte. Först sa vi att vi skulle ta dagen som den kom men att man alltid måste förvarna den andra om att man var intresserad av någon annan. Efter ungefär en vecka insåg jag vilket skitsnack det var. Inte ville jag ha någon annan. Vi kom överens om att det var vi ändå. Trots avståndet. Jag var borta i drygt tre månader.

Under dessa tre månader hann det hända mycket för oss båda. E flyttade hemifrån och på ett sätt gjorde jag det också. Jag fick ju inte bara ta hand om och klara mig själv i ett nytt land utan också ta hand om en helt ny familj och skapa mitt eget sociala nätverk. Jag längtade så otroligt mycket efter E. Han kom och hälsade på en helg, den helgen vi firade ett år. Efter att han åkt tvättade jag inte sängkläderna på jag vet inte hur länge. Jag begravde mitt ansikte i den kudde E hade sovit på och drog efter andan allt vad jag kunde. Bara för att få en pust av hans underbara lukt.

När jag kom hem var vi som främlingar för varandra. Det var precis före jul och vi hann knappt träffas något innan julstöket drog igång. På juldagen var vi ute båda två. Nyktra båda två. Jag kom ihåg att jag dansade till Janet Jacksons låt Got 'til it's gone och tänkte att E inte visste vad han gick miste om. Jag åkte hem tidigt. Frågade E om han ville med men han ville stanna. Ensam körde jag de tre milen hem till mig. E skulle sova hos mig och körde också de tre milen helt ensam. Jag kunde inte sova när jag väntade på att E skulle komma hem. Jag låg bara och stirrade ut i natten.

När E smög in i mitt rum lade han sig tyst brevid mig på sängen. Vi spelade Mauro Scoccos Långsamt farväl på repeat. Vi började prata om hur det kändes. Inga tårar, ingenting kom ur mig. Bara frågan ingen av oss har ställt till den andra sedan dess. "Vill du att det ska vara slut?". "Jag vet inte", svarade E. Det visste inte jag heller. På morgonen var jag osäker på om vi skulle ge varandra någon puss innan E åkte.

Två dagar senare hade vi bestämt att vi skulle gå på bio. På dagen, innan jag åkte skrev jag den här:

Vacuum

kan inte andas

sluter ögonen

när dagen randas

Sömnen

är det enda som ger mig tröst

blundar hårt

försöker stänga ute din röst

Hjärtslagen

har nästa tystnat nu

jag glider undan

det gör inte du

Klamrar oss fast

vid minnen av allt

det är dags att inse

dags att fly från det som är kallt

Det rätta

är det instinktiva

vi vet båda två

att det finns något vi aldrig kan återuppliva

Jag var så säker på att det skulle ta slut så jag sa till min mamma att jag förmodligen skulle komma hem och sova. Jag kände mig tom. Likgiltig. Ryckte på axlarna inför det faktum jag visste skulle komma.

När jag kom till E satte vi oss med tidningen för att se vilken film vi skulle se. Helt plötsligt lade E handen på mitt lår och det kändes som om jag fått en elektriskt stöt. Det sprakade till i hela min kropp och jag väcktes ur dvalan. Jag kände att nej, nej, jag vill inte att det här ska ta slut. Det är ju så här det ska kännas. Vad fan har det varit för fel på mig. Jag kommer inte ihåg vilken film vi gick och såg till slut. Men jag kommer ihåg att E tog min hand på väg till biografen. Och jag kommer ihåg att jag aldrig ville att han skulle släppa taget.