Jag kommer från ett litet samhälle i norra Sverige. Nu bor jag i storstan och har gjort det i snart fyra år. Sakta men säkert inser jag att saker och ting håller på att förändras. Jag håller på att förändras.
Där jag växte upp hälsade man på alla. Även de man aldrig sett förut. Här försöker jag hälsa på folk på min gata. Då tittar de på mig som om jag vore besatt. Så nu hälsar jag inte lika ofta. Dessutom var det så att om någon tutade på mig så höjde jag handen automatiskt. För även om jag inte såg vem det var som tutade så var det förmodligen någon jag kände.
Det har förändrats drastiskt! I storstan är det elakt att tuta. Det betyder att någon bakom ratten tycker att jag gör något fel. Så en dag på väg till tunnelbanan går jag över ett övergångsställe när någon tutar. Jag tittar direkt dit med min elakaste "Vad faan tutar du för"-min. Och inser att det är några jag känner som står där med bilen vid övergångsstället och väntar på att jag ska gå över. Jag försöker släta över min blick ett en liten vinkning istället. Och plötsligt inser jag att jag lagt mig till med en storstadsblick. En som kan se igenom andra, ignorera och kraftigt förebrå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar