Kärt barn har många namn

Jag vet inte riktigt hur jag ska benämna mig själv. Jag känner mig mestadels som en tjej och tror att jag kanske kommer att känna mig mer som en kvinna om, och när, jag får barn. Ibland är jag en riktigt kärring och ibland ser jag ut som en tant. Trots min ambivalens gentemot att sätta en etikett på mig själv kan jag finna tröst i min älskade farmors sätt att se på saken. Oavsett hur gamla hon och farfar blev så var de alltid tjej och kille när det kom till fester och att partaja med sina kompisar. Om farmor skulle iväg med sina vänner så var det "tjejerna" som skulle på utflykt. Om farfar drack öl med sina polare var det följaktligen "killarna" som hittade på något. Nu finns inte farmor kvar längre, men hon var i alla fall en grym tjej fram till 87 års ålder. Farfar är fortfarande en snitsig kille på 94 jordsnurr. Jag tror att jag fortsätter med "tjej" tillsvidare. Hör av mig om det sker någon förändring.