När jag var på väg till tåget i söndags hörde jag två tjejer, ca 14-15 år, stå och prata precis intill mig. En av tjejerna hade träffat en kille och de hade, hör och häpna, sovit i samma säng också. Hon berättade alla de där små, små detaljerna som är så viktiga. Kompisen försökte driva på storyn, men det var lönlöst. Allt skulle avhandlas.
Det var så härligt att stå där och tjuvlyssna på dem. Jag minns precis hur det var. Med varenda en av mina förälskelser. E trodde jag aldrig att jag hade någon chans på, men jag bad i alla fall alla mina vänner att tolka hans ansiktsuttryck när vi pratade. Hos mig är alla våra samtal som vi hade där i början inpräntade. Hur han såg ut. Hur det pirrade till i magen när jag upptäckte honom på utestället eller till och med stötte på honom på stan. Det där nervösa fladdret som fick mig att må illa samtidigt som det gjorde mig glad. Glad över att han faktiskt hälsade på mig, tittade på mig.
Kvällen när vi blev tillsammans höll jag på att ge upp. Jag tyckte att han verkade totalt ointresserad - fram till dess att han kysste mig. Wohooo!
Nu lever vi i en behaglig vardag. En vardag som jag blir galen av ibland och faktiskt uppskattar ibland. Men fortfarande kan det där pirret dyka upp när jag minst anar det. En blick från E, eller ett förstulet ögonkast från mig, kan ge upphov till en lätt fjärilsfladder i magen. Jag mår inte illa av det längre. Men jag blir fortfarande glad. Glad över att E fortfarande är kär i mig. Glad över att det fortfarande är vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar