Vi var på bröllop i lördags. Ett mycket trevligt bröllop med tanke på hur få jag kände där. Det var min sambo som fick släpa med mig eftersom han känner bruden. Inledningsvis blev det dock kaos eftersom en nummerupplysnings- och kartsajt behagade visa oss till fel kyrka. Det slutade med att vi precis missade inmarschen och skamset fick smyga in i kyrkan, lätt, lätt, lätt på tå och skämmas resten av ceremonin. Jag kände mig som en viss Hugh i en viss film där jag sprang mot kyrkdörren.Under bröllopet funderade jag, säkert som många andra, på hur mitt eventuella bröllop skulle te sig. Vill jag gifta mig i kyrkan? Vilka skulle jag bjuda? Och framför allt, kommer min sambo någonsin att fria?
Vi har varit tillsammans i över 10 år. Jag tycker helt klart att det är dags nu. E tycker annorlunda. Han har inga problem med att säga att det är mig han vill leva med resten av livet. Det är mig han ser sig åldras tillsammans med. Men gifta sig med mig det vill han inte. Inte just nu. Då vill jag, kontrollfreak som jag är, genast veta när han tror att han vill gifta sig. Det får jag inget svar på.
Det här är en fråga som börjat hänga över oss mer och mer. Ibland känner jag mig easy, breezy vad gäller bröllop och tänker att när E är redo att fria så gör han det. Ibland tänker jag att han inte känner att det här är rätt, så varför ska han vilja gifta sig då? Förmodligen träffar han den rätta redan nästa vecka och flyttar ihop, friar och skaffar barn inom ett år... Det är när de tankarna kommer som jag bryter ihop.
Det spelar nog ingen roll hur många gånger vi pratar om det här, jag kommer nog inte att förstå varför han inte känner sig redo. Dessutom känns det som om ju fler gånger vi pratar om detta, desto mer förstör jag för mig själv. Inte kommer E att fria om det känns som ett tvång. Det kanske det förresten gör redan för honom. Så, mer easy, breezy kommer jag att vara hädanefter. Easy, breezy. Easy, breezy. Easy, breezy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar