The hardest word

Min älskade E är bra på mycket. Men han är grymt usel på att säga förlåt. Vi har varit tillsammans så länge så tecknen går inte längre att förneka.

Igår kom jag hem vid åtta efter att ha varit på resande fot ett par dagar. Jag hade messat honom och meddelat vilken tid jag skulle vara hemma och att jag gärna skulle vilja ha mat när jag kom hem. Han skulle ju ändå äta. Jag fick ett OK på det och såg fram emot att äta lite tillsammans och mysa i soffan.

Jag kommer hem, släpar min tunga väska uppför trappen och öppnar dörren till lägenheten. "Hallå!" ropar E från vardagsrummet och jag undrar var min välkomstkommitté är. Han verkar upptagen med sin X-box. Jag undrar om vi inte ska äta något. E går in i köket och sätter igång ugnen. Han hinner under tiden berätta för mig att han redan ätit. Och jag inser att han nu, precis nu när jag klivit in genom dörren, ska börja värma på min mat. Om inte mikron hade varit bortstädad på grund av fotografering och lägenhetsvisning hade väl detta varit okej. Men nu ska han alltså värma fryst mat i ugnen. Och jag är hungrig som en varg. Visst, i sig är detta ingen stor sak. Absolut inte. Men när jag säger att jag blir lite besviken på att maten inte var klar, trots att han meddelat att han skulle fixa det, får jag lite vaga bortförklaringar. Inget förlåt! Det var egentligen allt jag behövde.

Jag är inte alltid så rolig att leva med, men har jag gjort något tokigt eller inser att jag betett mig illa ber jag alltid om förlåtelse. Ett förlåt betyder att jag vet att jag gjorde fel, jag erkänner och nu går vi vidare. Att få ett förlåt från E är som att dra ut tänder. Varför ska det vara så svårt?