Idol-sjukan

Veckan som gått har jag börjat fundera. Fundera över varför en del människor vill dela med sig av sin sång. Nu pratar jag inte om gatumusikanter som till och med kan förgylla en dag på stan. Nej, jag pratar om andra människor. Människor som bara brister ut i sång. Den senaste veckan har jag råkat ut för en person som gick på stan med sin kompis och sjöng, sjöng och sjöng. Han sjöng samma slinga om och om igen. Högljutt. Mitt på dagen. Don't you forget about me, den gamla dängan med Simple Minds, ekade bland husen.

På ett tåg tidigare i veckan hamnade jag brevid en tjej. En tjej med en iPod. Hon tyckte att det var en bra idé att sjunga med i musiken som hon lyssnade på. I en timme. Jag fick höra Mario's Let me love you tre gånger, Sorry seems to be the hardest word tre gånger och en oidentifierbar låt en halv gång. Ofta saknades tonträffarna och det engelska uttalet skulle ha mått bra av en putsning. Emellanåt passade hon också på att prata, väldigt högljutt, i mobilen.

Jag vill bara veta en sak. Hur tänker man? Sjunger man på detta sätt för att bli upptäckt? I så fall vill jag vara den första att skriva på uppropet för att lägga ner all sorts talangtävling. Så att vi alla kan slippa detta otyg på gator och tåg...eller torg.