Fyra nyanser av gråt

Jag tror att jag har dechiffrerat Miras gråtkod. I alla fall för tillfället.

Hon gråter såklart när hon är hungrig och maten inte redan är serverad. Den gråten är uppfordrande och hon ser riktigt sur ut.

När hon har en rap på gång kan hon bli riktigt ilsken och den gråten är häftig, men den är över lika snabbt som den dyker upp.

När hon är less på att ligga för sig själv eller att vara stilla i famnen ger hon ifrån sig en gnällgråt som oftast inte varar mer än ett par sekunder.

Sedan har hon en tröttgråt. Den gråten fick vi höra första gången när Journalistinnan var här och hälsade på och jag blev superstressad av den. Den hulkar hon fram och är den allra mest hjärtskärande av dem alla. Innan jag fattade vad den här gråten innebar klarade jag inte av att låta E ta hand om henne när hon grät på det här sättet. Hela min kropp skrek att jag, hennes Ömma moder, måste vara där för att något var fel. Nu, när jag vet varför hon gråter, kan jag vara helt lugn när E lägger henne och det är så underbart skönt.

Tror ni att de här fyra varianterna kommer att hålla i sig hela livet?

Jag hoppas det i alla fall. Det var tillräckligt svettigt att knäcka den här koden.