Det här med dåligt samvete har jag upptäckt ökar markant efter en bebis har anlänt i familjen. Jag försöker hålla det ifrån mig men rätt vad det är attackerar det mig från högerflanken och jag hinner inte undan. Det största av mina dåliga samveten (jag har inte så många ännu, men jag misstänker att det skulle kunna öka) är att jag inte spenderar all Miras vakentid med henne. Är hon nöjd och belåten får hon ligga i babygymmet eller i babysittern och jag passar på att hänga tvätt eller äta lunch. Jag försöker tänka att om Mira hade ett syskon skulle jag aldrig kunna spendera så mycket tid med henne som jag gör nu, men ibland fungerar inte det.
Så berättade Mormor när de var här i helgen om min kusin, adopterad från Sydamerika. Sina första månader spenderade han på ett barnhem där han låg i en spjälsäng och så stack de in en nappflaska när han skulle äta. Från början när de skulle hämta hem honom grät han när de tog i honom och lyfte upp honom för att han var så ovan vid beröring. Det kändes obehagligt för honom.
Det ska jag tänka på från och med nu. Mira får pussar och kramar så det står härliga till varje dag. Min kärlek räcker till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så där känner jag också. Jag får skitdåligt samvete för att jag inte pratar/sjunger/ramsar/leker med Rufus precis hela tiden när han är vaken. Han kommer bli understimulerad, helt säkert. Typiskt hans otur.
Eller hur!? Totalt understimulerad. Det blir garanterat en fatso som inte vill göra något annat än att slötitta på tv.
Typiskt att morsan är precis likadan.
Skicka en kommentar