Småttingar

Jag är ju storasyster. Min lillebror och hans tjej har ett barn. E är lillebror. Hans storebror och hans tjej är förlovade och har två barn. Den här ekvationen innebär att det är jag och E som är minstingarna i båda våra familjer. Vi är inte gifta, inte förlovade och vi har inte barn. Dessutom dricker ingen av oss kaffe, så det är vi och de andra ungarna som dricker saft till bullarna. Jag tror att folk överlag börjar tvivla på att vi någonsin kommer att göra slag i saken. En del, tja vi kan kalla dem kompisar, har nog snarare gått och väntat på att vi ska göra slut. De menar nog att har vi inte kommit till skott ännu så kan det här omöjligt vara rätt.

Men det sjuka är att det känns rätt, och det känns bara mer och mer rätt ju längre tiden går. Visst har vi våra dalar. En del har varit större, och tyngre att ta sig ur, än andra. Visst har jag varit frustrerad för jag har velat förlova mig ganska länge och hade jag fått bestämma hade vi gift oss i sommar. Men vi är ju två om saken, vilket har gjort mig väldigt irriterad från tid till annan.

Saken är den att det senaste halvåret har det känts som om det har hänt något. Med oss. Med hur vi känner och tänker. Det känns som om vi nått en ny platå tillsammans. En som har gett mig ännu mer tillit till det vi har tillsammans. Jag älskar E. Och om jag fick bestämma så kommer jag alltid att älska honom och han kommer alltid att älska mig.