Jag erkänner. Jag är avundsjuk. Avundsjuk på E:s sätt att alltid vara så nöjd med allting. Det visar sig i allt han säger och gör. Han slåss som en galning på väg mot förändringar, då vill han inte vara med längre, men när förändringen väl sker är det han som tycker att det är suveränt och jag som undrar om vi verkligen gjort rätt.
Visst har E också sina dåliga dagar. Men jämfört med mig går det ljusår mellans hans tillfällen när han funderar på livet, hur det ska bli och de val han gjort. Jag är så grymt avundsjuk, men förmodligen kommer jag också att bli sådär så småningom. Gissningsvis vid den ringa åldern av åttio år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar