Lillgrisen

Nu har vi varit hemma lite mer än en vecka från BB. Och livet har gått in i en ny lunk. Dagarna räknas i tretimmarsintervall. Enheter. Lite som Hugh Grants karaktär i Om en pojke gör. Och tre timmar går ganska fort vill jag lova. Vi tar en promenad varje dag och utöver det vet jag faktiskt inte riktigt vad vi gör, men tiden går fort - samtidigt som det känns som om den står stilla.

Mira är otroligt härlig. Hon börjar tjocka på sig och är hon missnöjd skriker hon inte så mycket, ännu, utan grymtar mer som en liten gris. Hon älskar att sova i vagnen och, hör och häpna, hon sover jättebra på nätterna! Hon är mer och mer vaken och ligger och tittar på oss och jag kan inte sluta fundera på vad det är för intryck hon får av oss egentligen.

Hon och E har verkligen funnit varandra och de är experter på att mysa tillsammans när hon är mätt och nybytt. Själv har jag mer intagit positionen som mjölkkossa, men den är inte fy skam den heller.

Jag fattar inte att det bara är en och en halv vecka sedan hon föddes. Det känns som om hon alltid varit hos oss. Och så känns det som om hon alltid kommer att vara så här liten, men jag har förstått att så inte är fallet.