Åh herregud vad ironiskt.
I förmiddags satt jag hos min oengagerade barnmorska och skröt om hur sällan Mira gråter, att hon är nöjd för det mesta och att allt går så himla bra.
Vi hann knappt ut i väntrummet så steg illvrålet upp ur Miras strupe. "Hon är hungrig" tänkte jag genast eftersom det var ganska längesedan hon åt. Jag satte mig tillrätta i soffan och lade henne till bröstet. Då blev hon helt skogstokig. Jag blev superstressad, vilket jag inte brukar bli i vanliga fall när hon gråter, och jag kände hur mina kinder började blossa. Vi gjorde säkert jättefin reklam för de blivande föräldrarna som satt i väntrummet.
Tillslut resignerade jag och lade ner Mira i overallen, försökte trycka in nappen och tänkte att jag får åka hem med en gallskrikande unge i vagnen. Men se, då blev hon from som ett litet lamm och låtsades som om ingenting hade hänt. Dessutom somnade hon så fort vagnen började rulla lite. Med knallröda kinder ville jag bara vända tillbaka och hojta till alla som satt därinne "Hon var trött - det var därför hon skrek!".
Då kände jag mig, än en gång, som en riktig nybörjare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hehe. Härdande. Det är de där stunderna jag är nervös inför :)
Haha Hieronymus, jag kan säga att jag längtar redan efter att flyga ensam med Mira upp till norr. Jag tror vi tar dacapo på illvrålet då ;-)
Oj, hur gammal är din söta lilla bebis?
Tack för din fina blogg!
Josefin, Mira är alldeles snart tre månader. Tack för de snälla orden och kul att du hittat hit!
Skicka en kommentar