Rearview mirror

Jag har precis pratat med en gammal kompis på MSN. Vi gick gymnasiet tillsammans och efter ett stormigt första år fann vi varandra. Vi blev riktigt goda vänner och har haft mycket roligt ihop. Efter studenten gjorde han lumpen i Boden och jag åkte till Luxemburg av alla ställen och var au-pair där. Vi brevväxlade under hela den perioden (som man gjorde då på den gamla goda tiden). För ett par år sedan ringde han mig helt oväntat. Han hade hittat mina brev och han läste upp ett av dem för mig. Jag skrattade så jag grät. Men skrattet fastnade lite i halsen. När slutade jag vara sådär påhittig. När försvann mina klurigheter och mina eleganta ordsvängningar. Så kändes det lite när jag pratade med honom igen ikväll. Var jag inte så mycket roligare förut. Och i så fall, hur står någon ut med mig nu? Hur hittar jag tillbaka till den där levnadsglada, frispråkiga och kluriga tjejen? Eller är det så här det ska vara att bli äldre?