Jag hörde Right here waiting med Richard Marx under min och Miras morgonpromenad och slungades omedelbart tillbaka till mellanstadiedansens förlovade värld. Klädd i finaste kjolen och kanske en sned hästsvans fanns alltid en förväntan där. Att den finaste killen skulle upptäcka mig och bjuda upp mig till den här låten. Han skulle lukta gott och vi skulle dansa så bra tillsammans.
Jag blev aldrig upptäckt. Däremot var jag barndomsvän med en av de snyggaste killarna på skolan så honom kunde jag alltid bjuda upp och låtsas som om han såg på mig som annat än en syster. Det bästa var när jag lyckades lägga vantarna på en kille i samma veva som en danstävling utlystes. Hade vi (läs: jag) riktigt tur kunde det innebära tre låtar med samma kille.
Haha, det låter som om jag var värsta desperata tjejen. Och det kanske jag var...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar