Upside down

I går övergav E oss för att se på fotboll med grabbarna. Det kändes helt okej tills Mira bestämde sig för att det inte var det.

I vanliga fall mår hon ganska gott för sig själv i babysittern, men inte i går. Hon ville vara nära, nära. Jag tror faktiskt att hon saknade myset hon får med sin pappa varje dag när han kommer hem från jobbet. Eller så kände hon någon sorts oro från mig. Vad vet jag. Det går ju inte direkt att fråga henne.

När E ringde hem på kvällen kände jag hur gråten helt plötsligt ville komma. Han hörde det och frågade om han skulle komma hem i stället. Egentligen ville jag säga ja men jag sa nej. Det vara bara att rycka upp mig. Klart att jag och Mira klarade oss själva.

Efter att jag slutat ömka mig själv gick det bättre och Mira somnade i vanlig tid och har sovit som en stock i natt.

Vi är lyckligt lottade och det vet jag. Jag behöver bara påminna mig själv om det ibland.