Jag måste säga att jag verkligen tycker om min svärmor. Med två söner har hon nog sett mig lite som den dotter hon aldrig fick och det händer ganska ofta att hon tar mitt parti om jag och E diskuterar något. Vi har alltid kommit bra överens och hon kommer att bli världens bästa farmor.
Men i tisdags var jag inte på topp. Jag var trött efter att ha oroat mig för E och hans magsjuka och Mira hade haft en orolig (det vill säga inte lika tyst som vanligt) natt. Helt plötsligt stod jag knappt ut med Farmor. Hon var runt mig hela tiden, höll Mira om fötterna som hon tyckte var kalla och rättade till handduken när jag skulle amma. Vid ett tillfälle gick jag iväg med Mira, som hade lite svårt att komma till ro, och efter två minuter kom Farmor och sa att hon kunde ta Mira. E låg instängd i vårt sovrum och mådde dåligt så honom kunde jag inte fly till. Tillslut var jag tvungen att gå in på toaletten och gråta en skvätt. Inte nog med att jag kände mig hemsk mot Farmor. Dessutom kände jag mig som en dålig mamma för det kändes som om Mira kom till ro hos Farmor men inte hos mig.
Jag försökte påminna mig själv om att Farmors enda brott faktiskt var att älska sitt barnbarn och vilja vara nära det så mycket som möjligt under de få dagarna hon fick ha Mira hos sig. Men i tisdags var det svårt att fokusera på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh jag känner igen det där. Svärmödrar ska bara hålla sig undan. Hon hade en egen bebis när hon blev mamma, men nu är det din tur. Kräv rätten att få ta hand om ditt barn själv!
Frida, det är så svårt för jag gillar verkligen henne men det blev bara för mycket. Förhoppningsvis går det bättre nästa gång.
Skicka en kommentar