I saw the sign

I dag var jag för sista kontroll hos "ordinarie" barnmorskan (fast just i dag hade jag en vikarie). Det som väntar nu är kontroll på sjukhuset nästa vecka och eventuell igångsättning den 11 mars då...

Nu kan det vara så att jag slösar med lite för mycket information, men jag kör på ändå. Vad tusan, det är ju ändå min blogg. När barnmorskan skulle känna hur bebisen låg med huvudet så tryckte hon till med händerna precis ovanför blygdbenet och jag kunde inte hejda ett litet rop av förskräckelse. Det kändes som om hon var på väg att på egen hand trycka ut barnet.

Barnmorskan sa att hon knappt kunde känna huvudet för att det var så långt ner. Det m å s t e väl vara ett gott tecken? (säg ja, säg ja)

Bad momma

E har fått den värsta febern han någonsin haft. Över 40 grader i går. Så jag och Mira har försökt hålla oss borta så mycket som möjligt om dagarna och vi skattar oss lyckliga att ingen Turbo sett dagens ljus ännu.

Men det tar på att släpa runt på Miraskrutt just nu - även om hon har varit på ett suveränt humör hela helgen.

Jag längtar lite tills jag får lämna henne på dagis i morgon och vila ut på soffan ett par timmar. Dagis - en mycket bra uppfinning.

Disconnected

Jag får gå i ide ett tag. Inte kommunicera så mycket med omvärlden. För nu blir alla besvikna när det bara är ett helt vanligt SMS/MMS jag skickar och inget "Hurra, Turbo har kommit!". Och stackars Chloë vågar jag aldrig ringa nuförtiden eftersom hon är stand-by barnvakt om vi måste åka in. I vanliga fall pratar vi ett par gånger i veckan men jag vill inte ge henne hjärtsnörpen i onödan.

Ide alltså. Tur att jag ätit upp mig ordenligt i alla fall.

Inte den blekaste

Gårdagens härligaste samtal måste jag bara dela med mig av.

Jag frågade E någonting och han svarade att han inte hade en aning.

Mira snappade genast upp det där nya ordet "aning" och började använda det.

"Pappa har ingen aning", "Mira ha ingen aning", "Mira ha aning", "Mamma, hämta en aning".

Det är mammas tjej det där. Så mycket förstod hon som att det var bra att ha en aning, hon tänkte direkt att det måste vara något gott så det där får morsan kirra till mig.

Det kommer bli något stort (bokstavligen) av den där tjejen det säger jag er!

Hung up

Inledningen på denna låt stämmer för bra in på mig. I dag är dagen D - men tydligen är min kropp programmerad att härbärgera bebisar så länge som det är fysiskt möjligt. Bara att sikta in sig på 11 mars med andra ord.

Slö, slapp och likgiltig

De där fotoalbumen jag pratat så vitt och brett om att jag ska göra ... är inte ens påbörjade.

Jag brukar tycka att det är så himla kul att göra i vanliga fall, men just nu finns det bara ingen inspiration. Mycket trist, men så är det. Det kanske är som Amanda brukar skriva om författarskapet. Det går inte att vänta in inspirationen utan det är bara att sätta sig på röven och skriva och sedan blir det som det blir den dagen.

Då bestämmer jag att i morgon, i morgon är det min feta rumpa som sätter sig vid köksbordet och gör fotoalbum. I dag har jag nämligen ingen lust.

LCHF???

Ingen kan i alla fall klaga på min kolhydratuppladdning inför det som komma skall. Visst, det kan vara så mycket som två veckor kvar, men laddar det gör jag för fullt.

Jag har fått någon sorts craving efter spaghetti med ost. Det har varit spaghetti med Västerbottensost men framför allt spaghetti med parmesan. I princip varje dag. Om jag har velat skoja till det har några körsbärstomater och lite basilika fått hänga med på tallriken.

Nu är parmesanosten slut, till min stora fasa. Som tur är har vi fetaost hemma så om Turbo dröjer blir det nog fetaost och spaghetti till lunch i morgon. Lyxlivet jag lever just nu går inte av för hackor.

Musik ska byggas utav glädje

Mira gillar musik. Men det får inte vara vilken musik som helst (min countrypop går fetbort). "Morotsfest" (Mora Träsk) är en nybliven favorit och det enda som kan få henne att behålla koncentrationen i mer är 15 minuter.

Annars gillar hon lite mer elektronisk musik. Robyns Dancing on my own funkar. Men den låt som efterfrågas varje gång datorn är igång är den här:



Det festligaste är att han duschar med kläderna på!

Den här gillar hon också och den har börjat växa på mig:



Fast jag föredrar den här versionen:

En dryg meter

Efter tips från finaste Amanda (som precis fått världens sötaste dotter, Greta) tror jag att jag ska investera i en maggördel.

Detta föranledde en mätning av mitt midjemått.

115 centimeter.

Sådärja.

Som E säger hela tiden för att peppa mig: "Skönt att veta utgångsläget i alla fall."

Bit för bit

Jag och E köpte ett tusenbitarspussel för ett par veckor sedan. Tanken var att vi skulle ta oss för något annat än att bara dega ihop framför tv:n/varsin dator på kvällarna. Och tro det eller ej, men pusslet är lagt.

Vi var mäkta stolta i går och det första jag visade Mira i morse var det färdiglagda pusslet.

Borde jag kanske skaffa mig en hobby såhär i väntans tider för det kan väl inte vara helt ok att bli så uppspelt över ett litet pussel?

Bubbel

I går testade jag champagne-tricket. Det var det enda jag inte testade för att starta igång Mira och således var det det enda jag hade lust att testa den här gången.

Ufallet? Tja ingenting hände skulle man kunna säga. Men det var gott med ett par klunkar champagne!

Good vibrations

I dag har varit en bra dag. Jag var på avtackningslunch för vår VD som nu har slutat. Lite sorgligt men vi har redan bokat in en lunch efter bebben har kommit. Och i kväll blev jag bjuden på kvällsfika hos min fina Skånevän.

Alltid härligt med en kväll full av snack. Nästa gång blir det med ett glas vin i handen. Det kommer att bli ännu bättre!

Nya tider

Ny VD på jobbet innebär omorganisation och det känns skumt att inte vara på plats när det händer. Å andra sidan hinner ju förhoppningsvis organisationen sätta sig lite innan jag är tillbaka.

Men det kommer att försvinna folk. Det är jag helt säker på!

Duracell

I går, som från ingenstans, kom min energi tillbaka och jag kände mig som ... mig själv igen.

Jag fattade nog inte hur mycket jag har saknat mig själv förrän jag kände att jag faktiskt kan vara sprudlande och glad och på hugget. Nu njuter jag av att ha lite ork och hoppas att det håller i sig ett tag till.

Valentin

I dag damp det ner ett handskrivet kuvert på vår hallmatta. Kuvertet var adresserat till mig och fylld av förväntan slet jag upp det.

Det var ett Alla hjärtans dag-kort från mamma och pappa.

Men inte från min mamma och pappa.

Kortet är adresserat till den kvinna som bodde på våningen under oss när vi flyttade in. Hon som jag, efter att jag blivit en ärbar kvinna, numera heter exakt likadant som. Det är bara det att hon flyttade för snart tre år sedan.

Är det inte liiiite märkligt att hennes föräldrar inte har uppmärksammat hennes flytt?

Love actually

Den där kärleken som "ska" slå över en som en våg när barnet föds den kände inte jag med Mira. Inte på långa vägar faktiskt. Jag hade lite svårt att fatta att det faktiskt var hon som legat i min mage, jag tyckte ju att hon var väldigt söt och så och jag tog hand om henne så bra som jag bara kunde. Mer än så var det inte.

Nu är läget dock helt annorlunda. Jag skulle aldrig tveka att kasta mig framför Mira och vad som helst som skulle kunna hota henne. Drakar, demoner, bilar, tåg, galningar. Bring it.

Det är en känsla jag aldrig riktigt kunde förstå innan Mira fanns.

Mama

Jag har tänkt mycket på det Skrållan skriver om mammadjur. Det vill säga mammor som bara är mammor och ingenting annat efter de fått barn. Som bara kan prata om sitt/sina barn och ingenting annat.

Här på bloggen är jag nog väldigt mycket ett mammadjur nuförtiden. Av en ganska enkel anledning. Jag har inte så mycket att skriva om tycker jag. Fast inne i huvudet ser det annorlunda ut.

Jag minns innan Mira föddes. Jag hade så otroligt mycket tankar om hur jag skulle bli som mamma och hur ingenting skulle förändras minnsann. Jag hade rätt mycket krav på mig själv och det var jädrigt jobbigt att leva upp till dem när Mira väl föddes. Jag inser nu, två år efteråt, hur mycket jag ändå har förändrats. Hur mina prioriteringar har förändrats och förskjutits och hur naturligt det känns.

Men jag är glad att det har skett så gradvis för hade det hänt över en natt hade jag nog fått panik. Om jag minns rätt drog jag på tjejmiddag (utan Mira) när hon var tre veckor och jag gick till öppna förskolan första gången när Mira var sex veckor för att jag behövde det. Tur som var träffade jag världens härligaste kompis där som inte bara ville snacka barn och hon underlättade verkligen min första tid som mamma. Jag hade ett stort behov av att känna mig som mig själv, trots att jag hade blivit mamma, och det har jag fortfarande. Även om det inte alltid märks här...

Dagens fråga

Om man precis hämtat sig från kräksjukan och börjat kunna äta ordentlig fast föda som inte enbart består av rostmackor, är det en bra idé att äta kebab till middag då?

(Jag är sjukt sugen på de tjocka, goda pommesen som vår lokala kebaberia har)

Colin colin colin

Det här är också lite kul. Jag undrade hur de skulle lösa detta när jag läste Bridget Jones dagbok 2, och det gjorde de ju inte. Inte i filmen i alla fall. Men kul att de tog med det som extramaterial.

Fix you

Efter en helvetespromenad till dagis tror jag att det är dags för en ny Stolthet och fördom-fix. Sist jag tog mig en var när jag hade värkar med Mira.

Nu har jag ju inga värkar än så länge, men jag kan inte vänta längre. Jag behöver se Mr Darcy igen. Det var alldeles för längesedan.

In sickness and in health

Stackars mig. Med två veckor kvar till beräknat datum har jag gått och fått en av de värsta magsjukor jag någonsin haft. Jag får sitta på toaletten och samtidigt kräkas i en hink.

Inte så fräscht.

Nu sippar jag vätskeersättning och avslagen Coca-Cola när jag egentligen är så törstig så att jag skulle kunna bälga i mig flera glas. Hoppas att det hjälper.

Jag hade egentligen tänkt att det skulle passa bra om Turbo kom i dag, men nu får h*n tjå sig lite. Jag pallar inte en förlossning direkt på den här sjukan.

Same same but different

Jag och E skulle egentligen inte ge varandra någon julklapp i år. Trist attityd, jag vet, men så var det sagt i alla fall. Men när julen närmade sig visade det sig att vi båda hade köpt något åt varandra.

E fick kokboken Italiensk Fastfood av Paolo Roberto. Vi har hittills testat ett recept och det var supergott och nästa vecka är det tydligen dags för en soppa. Ska bli spännande.

Jag då? Jag fick 50 minuters gravidmassage som ska utnyttjas i dag.

Jag tycker att vi båda lade oss på mycket rimliga nivåer. Potejto potaaato...eller?

Hyddan

Såhär ser jag alltså ut nuförtiden. Inte på långa vägar lika chic som Amanda. Drygt 15 pannor har jag lagt på mig och i min värld är åtminstone 5 av dem vätska med tanke på de oanade proportioner mina näsa, mina händer och mina fötter antagit.

Men jag lurar nog mig själv för varje dag slinker det ner något gott och gärna chokladigt i magen.

Footloose

På tal om svullnad förresten så fotade jag mina fötter i går för att lägga ut på bloggen och visa hur hemska de ser ut.

Men jag ska bespara er den bilden för jag ska på fotvård i morgon och det är mycket välbehövligt.

I stället tänker jag ha den här bilden i huvudet de återstående veckorna och tänka på att mina fötter en gång har sett normala ut. (Och att jag faktiskt en gång har kunnat se dem och vidröra dem utan att det känns som om lungorna ska pressas upp genom halsen.)

Pest eller kolera

Jag vet inte hur jag ska se på en kommentar jag fick från en dagismorsa i morse.

När hon hörde att Mira ska få ett syskon undrade hon när det var dags. Jag berättade att det var två veckor kvar ungefär och hon sa:

"Det syns verkligen inte!"

Där vaggade jag med mitt svullna fejs och en vinterjacka som preciiiis går att stänga över magen och undrade om det var en komplimang eller en förolämpning jag precis fick.

Dagens irri

När jag äntligen satte mig ner för att ta itu med våra fotoalbum, ja vi kör old school fortfarande, insåg jag att vi inte har några photo stickers kvar.

Det bidde alltså inga album i dag. Men det är väl ändå tanken som räknas.

Projektledning

Det är lite körigt nu med två kompisar som ska gifta sig i sommar. Det betyder två möhippor, två datum att hålla rätt på och en massa logistik hit och dit.

Ironiskt nog verkar jag vara en av dem som har bäst koll på läget. Så vi får se hur hemliga de här hipporna håller sig.

Själv försöker jag mest planera in så mycket vin och champagne som möjligt.

Babytalk

Jag inser att mina vanor mer och mer börjar likna en bebis. Jag äter, sover och går på toa. Men jag kräks inte som tur är.

Mer än så pallar jag inte och E har verkligen fattat galoppen och gör merparten av allt jobb här hemma.

Nu är frågan hur en jättebebis ska kunna ta hand om en pyttebebis när den kommer?