...

Jag känner att inlägget nedanför får mig att verka till hälften hjärtlös och till hälften tappad bakom en vagn. Och lite så känner jag mig också. Det är klart att jag måste säga något till någon om detta. Och det har jag gjort nu. Jag har bett personalen vara extra uppmärksamma och jag hoppas verkligen att jag har fel.

Jag har aldrig behövt ställas inför saker som detta tidigare. Jag har levt ett väldigt skyddat liv och har inte behövt konfronteras med så värst tunga saker. Och det är så väldans lätt att bara rationalisera bort allt. Tänka att jag har nog känt fel, jag misstog mig nog. Men jag vet ju vad jag kände och hur det kändes. Det gör jag ju.

Och nu har jag sagt till. Tack för era kommentarer.