Jag och E hade varit tillsammans i drygt ett år och 3,5 månader av det året hade vi alltså varit åtskilda. E hade flyttat hemifrån under hösten och det kändes som om så mycket hade hänt under tiden jag var borta så när jag kom hem, trots att jag längtat som tokig efter E, kändes allt så konstigt. Jag minns att vi var ute, nyktra båda två, på annandagen och vi pratade knappt med varandra under kvällen. E skulle sova hos mig, jag bodde i ett samhälle tre mil utanför staden vi var i, men vi åkte i separata bilar. Jag åkte hem någon timme före E och lyssnade på den här hela vägen:
Jag hade svårt att hålla tårarna borta medan jag körde.
Samtidigt lyssnade E på den här hela vägen hem. Han hade fått Mauros skiva av mig i julklapp och det var också den här vi lyssnade på hela natten. Åh den ångesten alltså!
På morgonen när E skulle åka hem visste jag knappt om jag skulle ge honom en puss eller inte. Jag var alldeles iskall inuti. Någon kväll senare skulle vi gå på bio och jag var så säker på att det var vår sista kväll som par så jag tog inte ens med mig min tandborste. På sitt håll hade E tänkt precis tvärtom. Att det vi hade var värt att kämpa för.
Jag minns fortfarande kristallklart hur det pirrade till i hela kroppen när E tog min hand på bion och hur jag väcktes upp som från en dröm och kände att jag absolut inte ville att det skulle ta slut!
Tur för mig att det inte gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar