I går hade jag och Mira en upplevelse som jag aldrig vill glömma. Hon skulle äta sitt kvällsmål och jag höll henne i famnen. Innan hon vände sin uppmärksamhet mot bröstet tittade hon upp på mig. Jag tittade tillbaka. Det ryckte till i hennes mungipa och jag började le. Hon tittade på mig och sprack upp i ett leende. Stunden varade bara ett par sekunder, men under de sekunderna stod tiden stilla. Vi verkligen såg varandra och älskade varandra, där och då.
Jag blir bara mer och mer förälskad i vår lilla gris för varje dag som går.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, låter så fint det där med att ha en bebis...
Kan man inte få se en ny bild på henne snart? Spännande!
Gullan
Åh sötis !! underbara kärlek !
Tre stycken, en ny bild kan vi nog ordna snart.
Anna och M, hon blir bara sötare (och prickigare pga hormoner) för varje dag.
Skicka en kommentar