När Mira precis hade börjat skratta sitt bubbliga härliga skratt minns jag hur E kämpade varje kväll för att få höra det där härliga ljudet. Det var bara det att hennes skratt-tid var på dagen när hon var mätt och utvilad och när E kom hem mot kvällningen fick han kämpa förgäves.Så har vi då Molly. Gladskiten, med alla känslor utanpå. Eftersom hon har lett som en tok sedan första början har jag tänkt att här har vi en skrattare av rang. Men icke! Ibland grymtar hon ut ett Beavis-liknande litet skratt, hon är inte särskilt kittlig och hennes skratt gäckar oss.
Framför allt är rollerna numera utbytta. Det känns väldigt ovant. E leker tittut och då börjar Molly skratta. E flyger flygplan med Molly och hon skrattar som aldrig förr.
Påpassligt nog kan ju jag bara sno alla de här finfina skrattidéerna så det tar sig här hemma med skrattet. Det gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar