I går på bussen såg jag en tjej i 14-års åldern. Hon hade Downs Syndrom och gick med vit käpp. Vi skulle av vid samma hållplats, hon förberedde sig tidigt för att kliva av och ställde sig vid dörrarna. Helt plötsligt börjar hon vinka och jag tittar ut och ser en medelålders man vinka tillbaka. Rakt ut säger den här tjejen "Min pappa!" med en sådan otrolig stolthet och lycka i rösten. Hon ser sig omkring och fångar min blick. Jag sitter där med ett fånigt leende på läpparna och hon ler tillbaka.
När dörrarna öppnas slänger hon sig ut, springer fram till sin pappa och kramar om honom, hårt och länge. Tänk att vara så älskad!
Jag log hela vägen hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ojoj, nu blev jag rörd och våt i ögat!
ak, jag blev också det i går...
Min kusin har Downs och hon är så kärleksfull. Underbar människa...
emm, jag har aldrig kommit nära någon med Downs. Men den här tjejen såg verkligen kärleksfull ut.
Så deilig! Jeg ble så glad av å lese hva du skrev. Jeg er så heldig at jeg har en slik pike selv; 8 år gamle B. Disse menneskene er kjærlighet inkarnert til perfeksjon, og vi som elsker dem er så utrolig heldige.
syncopa, tack för din fina kommentar. Och grattis till din underbara dotter.
Skicka en kommentar