Ettagluttare

Bildkavalkad

Märks det att jag gillar stan?

Nej nu drar jag till storstan

Hjärntrött

En känsla som är helt ny är den här hjärntröttheten som kommer under eftermiddagarna. Vid halv tre på jobbet säger det stopp i hjärnan, jag får huvudvärk och är helt slut när jag kommer hem. Det är en läskig känsla att känna att hjärnan bara stänger ner. Men jag antar att det bara är att acceptera just nu. Men jag är ju inte världens bästa anställda just nu det är tydligt det...

Wheel of fortune?

Nu är jag tillbaka på jobbet. Jag var tillbaka redan förra veckan men det räknas knappt eftersom jag inte minns i dag vad jag gjorde de dagarna.

Jag vet i princip inte vad jag gör i dag heller utom att jag verkligen funderar över meningen med det hela. Det enda jag vill göra är att resa! 

Tur då att jag åker till NY två gånger i år för att hälsa på Hovmästarinnan som bor där just nu. Jag åker i slutet av maj och sedan igen i slutet av oktober.

Och tur att jag kan tänka på Thailand där vi hängde i två och en halv vecka i februari.

Liv Inez

I går var jag på återbesöket på sjukhuset. Jag fick positiva besked. Ingen spridning och en liten tumör, bara 12 mm. 

Behandlingen blir strålning varje arbetsdag i fem veckor och sedan hormonsänkande tabletter i fem år. Jag ska alltså strax ge mig in i klimakteriet.

Det sorgligaste i det hela är att jag kan sluta drömma om Liv Inez. Med de där tabletterna är det svårare att bli gravid och de kan ge fosterskador. Jag är 42 när jag knaprat färdigt på tabletterna så vi lägger ner barnalstrandet. Men jag är oändligt glad för Mira och Molly så klart.

Jag kan väl inte påstå att jag ser fram emot klimakteriet heller men jag får väl se det som lite övning inför det riktiga.

I går var en riktig urladdning, jag grät hela förmiddagen och sov hela eftermiddagen. I dag börjar jag jobba igen...

Förnuft och känsla

Jag är förvånad själv över hur lite jag gråtit. Jag som har så lätt för att gråta annars. Det kanske är känslorna av att allt är så overkligtsom gör att tårarna inte vill komma.

Det som däremot får tårarna att rinna är omtanke. En vän som flyger till norr bara för att vara med mig. Andra vänner som kommer med tidningar och fantastiska paket med bra-att-ha-grejer inför och efter operationen. Ett lyxigt paket från E med tillhörande brev. En kram som räcker extra länge. Ett mejl eller sms fyllt med omtanke och känslor.

När det här är över skulle jag vilja ordna en fest för alla som gett mig så mycket de här veckorna. Men hur ska jag kunna tacka för allt jag fått?

Sjukskriven

Jag är sjukskriven till och med nästa onsdag. Först trodde jag att jag skulle vilja börja jobba så fort som möjligt efter operationen men snabbt kände jag ett enormt behov av att få vara för mig själv.

Jag behöver bara få vara. Men det gnager ändå lite i mig att jag inte är på jobbet när jag fysiskt sett nästan är tillbaka där jag var innan operationen.

Ibland undrar jag vad det där samvetet ska vara bra för egentligen?