Sista dagen på det senaste året

Nyårsafton i dag och jag får titta på när de andra skålar i champagne. Men nästa år då jädrar ska det skålas.

Mira körde ett baklängesfall i en trappa i dag så jag kan nog leva på den adrenalinkicken hela kvällen. Hon var mycket coolare med det hela än jag var så det blev nog inga men.

Nu ska vi piffa oss lite och Miraskrutt får ikläda sig sin nya bilklänning, sedan ska jag äta gott och dricka gott och inte avge några löften. I morgon är det år då jag blir tvåbarnsmamma och jag tror att det händer en hel del annat också under nästa år. Men det får tiden utvisa!

Släktrys

Jul med släkten. Alltid mysigt, kul och påfrestande. Nu har vi varit i Huset vid havet i fem dagar och nu är vi hos Svärisarna i fem dagar. Denna gång är det E som i princip haft psykbryt på att bo hos andra sedan dag ett. Skönt att någon annan än jag psykbryter ibland. Men det har gjort vår tillvaro lite stingsligare...

Men den stora uppsidan med att vara i norr just i år är att nästan alla mina favoritvänner är här samtidigt. Mycket trevligt och den storträff vi hade på annandagen kan jag leva länge på.

The power of love

Ni vet när livet bara rullar på utan att man hinner reflektera och det känns lite som om det mesta går på tomgång.

Ni vet när man känner sig ful, fet, osexig och trist och det känns som om ens partner måste känna detsamma så man undrar hur den personen står ut.

Så kommer ett sms klockan tre på natten från mannen som är ute och svirar i stan och det är så fantastiskt så att tårarna börjar rinna och hjärtat blir alldelels varmt och fullt av kärlek.

Ni vet då.

Då är livet himla fint!

Julskinkan rymmer

På jobbet får jag köra på inställningen "simma ända in i kaklet" i år. Jag är annars mycket för nedtrappning och uppvarvning men någon sådan tur har jag inte nu.

Men, på torsdag morgon åker jag och Mira till Huset vid havet och E kommer lite senare på kvällen. Sedan är det juuuul och leeeeedigt och det jag inte har hunnit med kommer inte att bli gjort förrän jag kommer tillbaka. Så det så. Fatta det nu då hjärnan!

Nämen dra mig baklänges...

...är det inte en tvååring vi har i huset i dag!?

Sad eyes

På Miras dagis går det en tjej som verkar så otroligt sorgsen. Inifrån och ut. Ibland kan jag ana ett litet leende men ögonen, de där sorgsna ögonen, visar på att det är något annat därinne i den lilla kroppen som trycker.

På luciafirandet tyckte jag mig få en liten förståelse till den stora sorgsenheten. Först och främst tror jag att föräldrarna är skilda. Och bara det kan väl sätta sina spår har jag förstått. Pappan var superglad och hade med sig en kvinna som verkade varm och öppen och log mot allt och alla. Så var det mamman då. Maken till passivaggressiv kvinna har jag nog aldrig stött på. Hon bjöd inte på ett enda leende och pratade högt om hur andra borde bete sig så att "vi andra" skulle förstå att vi betedde oss på fel sätt.

Stackars lilla tjej, det kan inte vara lätt att kastas mellan de där två världarna...

Kvinnor föder kvinnor

Just i dag, när jag är dunderförkyld och allmänt under isen, finner jag ändå någon sorts tillfredsställelse i det här.

Fast ska sanningen fram hoppas vi ändå på en kille den här gången.

Slow motion

Jag riktigt känner hur min kropp saktar ner, stannar av, tankarna blir trögare. Jag försöker hålla samma tempo som tidigare, men jag märker att allt tar längre tid. Mycket frustrerande.

Det kom även förra gången när jag väntade Mira men då kom det mycket senare. Nu är det lite mer än två månader kvar och jag jobbar ju fortfarande för fullt. En taskig ekvation just nu...

Ring ring

Vi har gjort oss av med vår fasta telefon. Det känns lite märkligt. Lite som om en era gått i graven. För herregud vad jag har spenderat tid med den där telefonen mot örat. Jag och E köpte den när vi flyttade ihop för 9 (!!) år sedan och som det har babblats i den.

Men, det är nya tider nu. Nu har vi skaffat Skype och jag ska försöka lära mig hur det funkar. Och tack gode gud för jobbmobiler.

Number of the beast

Alltså, Mira är ju söt och sådär men ibland undrar jag om det inte rör sig lite ondska därinne i alla fall.

Som när hon lappar till oss i ansiktet, hon tar i allt vad hon kan, och gapflabbar när vi blir arga. Vi har hittills inte hittat en taktik som funkar fullt ut, alla mina Supernannyambitioner flyger ut genom fönstret och jag blir så sjukt förbannad på skrutt.

Sedan grinar hon inte när hon slår sig. Framför allt inte när hon blir rädd samtidigt. Då blir hon liksom lite förstenad. Hennes förskollärare råkade klämma henne i dörren (en sådan med skyddande gummilist i och för sig) och Mira satt helt fast. Fröken blev helt chockad men när hon frågade Mira om det gjorde ont sa skrutt "Näe".

Borde vi vara oroliga är frågan...och vilket är i så fall nästa steg i denna utveckling?

Perdedor

Och där kom bakslaget. En kund som kanske tycker att jag är det sämsta som någonsin hänt det som ska kallas service. Jag fick njuta i nästan en vecka i alla fall...

View from the top

Jag har fått så galet mycket bra feedback på jobbet den senaste veckan så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag tänker att jag måste göra som George i Seinfeld och sluta medan jag är på topp!

Det är kunder som mejlar och tackar mig för min service, det är kursledare som tycker att jag är så bra att jobba med och det är kollegor som säger åt andra att hålla ögonen öppna för vad jag kan åstadkomma.

Otroligt roligt, men pessimist som jag är i grunden kan jag inte låta bli att fundera en gnutta på när bakslaget ska komma...

Onda aningar

Miraskrutt har varit extremt mammig under hösten och det känns som om det bara blir värre och värre.

Jag skulle förstå det om det var så att jag faktiskt spenderade mer tid med henne, men E spenderar precis lika mycket tid med henne som jag gör.

Nu börjar jag tro att Mira anar ugglor i mossen. Hon känner på sig att det är något på gång och försöker hålla mig kvar hos henne. Kan det vara så?

Och Turbo i magen reagerar aldrig så mycket som när Mira sjunger, skrattar eller gråter. Turbo förresten, verkar vara en bebis som aldrig sover. Oavsett vilken tid på dygnet jag vaknar till så känner jag en buff. Turbo kan nog bli en tuff match för oss som tror att alla bebisar vill sova 12 timmar per natt precis som Mira gjorde från 4 månaders ålder.