Beds are burning

Spjälisen är tillbaka! Efter en månads läggningar som bara känts mer och mer traumatiska och som bara tagit längre och längre tid (sista gången tog det mig två timmar att få henne att somna) kapitulerade vi. Vi har nog gjort den klassiska förstabarns-missen och antagit att vår stora lilla tjej är större än hon är.

Gårdagens läggning innebar en kvarts hulkgråt och rop på mamma innan hon somnade. Enligt mig gick det lätt som en plätt. Dagens lunchsovning gick helt utan några ljud. Bara tummen in och sovställning direkt.

Det känns litegrann som om jag fått mitt liv tillbaka.

Nu laddar vi för att ha två spälsängar här hemma om ett par månader...helt sjukt egentligen.

Lookylooky

Den här kvinnan har jag liknats vid på en mycket bra dag:


Dessa två har jag också liknats vid på, ehrm, inte lika bra dagar:

Jag önskar att jag hade mycket bra dagar oftare...

Passa på

Svärisarna är här i helgen, vilket betyder att jag och min kära man kan gå ut på restaurang på lördag. Himlarns vad trevligt det kommer bli.

Det är bäst jag somnar fort så det blir lördag så fort som möjligt...

Grinolle

I kväll ringde jag min pappa och bölade för att jag inte har någon ork att ta läggningsfajten med Mira längre. Jag är trött och urlakad och jag orkar inte hålla på i en och en halv timme när allt jag vill göra är att lägga mig i soffan en stund och bara vara. Sedan vi bytte till stor säng (resårbotten som står på golvet) har vår lättlagda lilla tjej blivit som förbytt. Hon gör allt för att hålla sig vaken. Hon ruskar på hela kroppen, hon skakar på huvudet, hon gör hoppsasteg och vevar med armarna för att hålla igång. Och i kväll orkade jag bara inte mer. Det slutade med gråt och tandagnisslan, det förra från Miras håll och det senare från mitt, innan hon slutligen gav efter för sömnen som hela tiden hade lurat i hennes ögonvrå. Hur ska vi göra för att få bukt med läggningarna igen? Just nu vill jag att någon ska presentera värsta bästa lösningen som tar max en vecka att få igenom. Någon? Vem som helst?

I fredags bölade jag när min chef sa att det inte funkade så bra, vårt upplägg med hämtningar och lämningar och jag såg framför mig hur jag skulle tvingas in i deltid jag inte ville ha och slutligen tvingas söka ett nytt jobb. Jag bölade helt oproportioneligt mycket och såg nog ut som om världens undergång hade kommit. Men bara ett par timmar senare ringde min chef och sa att det var okej att göra som vi gjort hittills så allt bölande kändes väldigt...ovärt.

Hur som helst, allt detta bölande är ett tydligt tecken på att jag är rätt så slut just nu. Jag kan se en ljusning i november, men fatta vad långt borta november känns just nu. Speciellt när man är trött. Allt känns katastrofalt jobbigt när man är trött. Och trött är precis vad jag är...

Oktoberfest

Det är en hektisk månad på jobbet. Jag sitter som klistrad framför datorn i 7,5 timme per dag, minst, och när jag kommer hem är jag helt slut. Jag orkar knappt starta vår hemdator och än mindre försöka skriva något kreativt. Trist, för jag saknar det. Den där kicken när jag kommer på något som jag tycker känns kul att skriva.

Allt rullar på, jag blir fetare och fetare för var dag som går och livet snurrar väl som det ska. Men i min trötthetsdimma känns det som om jag litegrann flyter utanpå allt. Jag jobbar som en iller, men det känns inte som om jag faktiskt får något gjort.

Jag får väl flyta med ett tag till och se vart det bär.

Babyboom

Med Mira startade en rejäl boom bland mina vänner. De flesta av oss blev morsor i ganska rask takt.

Med skorven i magen startade en jobb-boom. Vi är tre som ska bli mammor under våren 2011. Jag i februari (kan bli mars också om skorven påminner om Mira), en kollega i mars och VD:n i april... Nu går alla och spekulerar om vem som ska få majbarnet.

Testar

Jag bokade klipptid i helgen. Den 11 november ska håret färgas och klippas till rejält.

Ja ni läste rätt. Den 11 november. Jag höll på att trilla av stolen, men är det en speciell frisör jag vill gå till så är det. Jag kan vänta, jag är inte less, jag kan vänta, jag är inte less.....

It's such a perfect day

Jag och Mira har pappa-fritt hela helgen och hittills har vi haft det väldigt mysigt.

Vi sov ganska länge, åt frukost länge och var ute och lekte en stund innan lunch. Nu sover Mira och under tiden har jag hunnit börja med köttgrytan vi ska äta i kväll. Den ska få puttra länge har jag tänkt. Jag har också bakat ut bullar så att Mira kan få pensla dem och vara med när de gräddas (och äta en sedan såklart) och så har jag kört igång tvättmaskinen.

Det är något med tvättmaskinens surrande och brummande som får allt att kännas så hemtrevligt. Antagligen tvättades det mycket hemma hos oss när jag växte upp för jag känner mig verkligen trygg med det ljudet.

Mira är på toppenhumör just nu. Så var inte fallet för ett par veckor sedan. Då var hon så arg så arg på mig och E. Tills vi insåg att det var tid hon behövde. Tid med oss. Så förra helgen hade vi en helg bara vi. Vi hade inga måsten, inga tider att passa och som genom ett trollslag förändrades också hennes humör. Hej dåligt samvete!

Nu är hon vanligt arg. Någon gång per dag. Och jag är arg tillbaka någon gång per dag. Som det ska vara tror jag.

Nu ska vi bara få styr på det här med att somna själv i stor säng som man kan hoppa i och ur hur som helst. Sedan är vi på hugget igen känner jag.