onsdag 31 oktober 2007

Alla mina vänner

I dag känns det som om jag sakta men säkert kommer till obehagliga insikter om mig själv. Det här kanske inte kommer som någon överraskning för er som följer min blogg men uppenbarligen är jag extremt självupptagen. Det började med min kära vän Å:s bröllop i somras. En av aktiviteterna innan middagen var en tipsrunda om brudparet. Jag var en av dem som umgåtts med bruden längst och en av dem som kunde absolut minst om brudparet. I dag svarade jag på en frågesport på Facebook (det där fördömda Facebook) om en annan av mina bästa vänner, ET. Jag svarade rätt på 3 av 10 frågor! Det är banne mig skottpengar på det. Så, för att släta över mitt självupptagna jag och låtsas som att jag faktiskt bryr mig tänkte jag avsluta dagen med den här:

Tårar och tankar

Min mamma har varit lite sur för att hon inte får läsa det jag skriver här på bloggen. Hon vet ju att jag har en, men hon har ingen aning om vart hon skulle vända sig om hon skulle vilja hitta den. För att blidka hennes sura miner något mailade jag ett par inlägg till henne i går. Så att hon får se ungefär hur det ser ut, det som jag skriver. Det första hon fick läsa var mitt inlägg om farfar. I dag frågade hon mig om jag medvetet hade skickat henne det här för att få henne att gråta. Så var det absolut inte, men jag är glad att hon gjorde det. Det betyder att det jag skrev kändes, åtminstone för henne. Sedan frågade hon om hon får visa mitt inlägg för farfar. Trots att inlägget är skrivet med kärlek är jag tveksam. Vill han verkligen läsa att hans barnbarn hoppas att han ska dö? Eller ser han det som ett tecken på hur mycket jag tycker om honom?

I'm dreaming my life away

Jag är en sjuk, ganska störd människa. I morse promenerade jag till jobbet. Inget sjukt eller stört med det kanske du tänker. Men då vet du inte vad som rörde sig i mitt huvud. Jag gick och dagdrömde om att jag hade fått en dödsdom. En dödlig sjukdom som strax skulle ta kål på mig. Jag tänkte på vad jag skulle skriva på bloggen, om att jag kanske tillslut skulle ta mig i kragen och skriva en bok och på allt som jag var tacksam för men också allt jag ångrar att jag inte gjorde. Tillslut var jag så uppriven så jag gick omkring med tårar i ögonen. Att ha livlig fantasi är en sak, men det här det tycker jag är lite över gränsen...

tisdag 30 oktober 2007

Vart har jag lagt min hatt?

Jag insåg i morse att jag har sovit i en ny säng varje natt sedan i tisdags. Det blir en vecka det. Inte konstigt att jag känner mig mör i kroppen och, trots att jag är en trötter, så är jag faktiskt ovanligt trött. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, ett vagabondliv passar definitivt inte mig. Jag behöver rutiner och trygghet. Detsamma som jag vill kräkas på ibland är det som faktiskt får mig att må bra. Det är jag tacksam för att jag har fått upptäcka. Men just nu är allt jag kan tänka på att jag faktiskt kommer att få sova i min egen säng i natt, med E bredvid mig.

söndag 28 oktober 2007

Beredd

Min farfar fyllde 95 år i går. Om du är ett mattegeni räknar du snabbt ut att han föddes 1912! Om du inte är ett mattegeni så säger jag det igen, han föddes alltså 1912! Tänk vad han har varit med om. Hans pappa dog i spanska sjukan när han var sju år och hans mamma var gravid med hans syster. Då fick farfar bli fadersgestalten i familjen och från att han var 13 år började han försöka försörja familjen. Min farfar är en fena på felsägningar och vid ett tillfälle när han beskrev sin uppväxt och hur knapert familjen hade det så sa han: "Vi fick harkla oss fram...". Förmodligen avslutade han den meningen med att säga "...men det gick bra". För så är han, min farfar. Han ser det mesta från den ljusa sidan. Han och farmor hade ett fantastiskt liv tillsammans tills hennes minne började svikta. De reste mycket, de var bland de första svenskarna som åkte till Kanarieöarna, och festade med sina vänner. De älskade fester och njöt av livet och det är något jag verkligen försöker ta efter.

I fredags firade vi vår älskade farfar med en liten fest på ett litet hotell fem mil söder om Umeå. Vi åt god mat och skålade för en 95-åring som fortfarande vill klä upp sig i kostym och ha fest. Farfar var glad och nöjd med att ha sin familj samlad. Men när min pappa sa det han alltid brukar säga, att farfar ska leva tills han blir 100, skakade han på huvudet och sa att det ville han inte. Han har ingen lust med det och han känner sig helt klar med livet. För mig är det en extremt abstrakt känsla. Hur ska man någonsin känna sig redo för att dö? Men samtidigt förstår jag honom. Alla hans vänner är borta, farmor, hans högt älskade fru och hans livs kärlek, lämnade honom för drygt tre år sedan, och han känner att kroppen börjar svikta mer och mer. Så trots att jag skulle bli oerhört ledsen om det hände är det nästan som om jag hoppas att han får lämna oss snart. Mitt i natten, precis så som han alltid har sagt att han vill dö. Knall och fall. Det är i så fall vår förlust och någonstans i någon dimension är det några som drar en högvinst.

fredag 26 oktober 2007

Mångalen

Jag tror att jag har börjat se ett samband. I går när jag kom hem var hela min kropp som ett nystan av olika spänningar. Missnöjesrynkan i pannan gjorde sig påmind och E gjorde bäst i att hålla sig undan. Vid tio-tiden kände jag att jag behövde lite luft. E gjorde mig till viljes och vi tog en promenad. Då såg jag den. Fullmånen! Det slog mig då att jag tidigare, när jag känt mig lite olustig i kropp och själ, har hört andra som sagt att de blivit påverkade av fullmånen. Då har jag också insett att det var precis vid den tidpunkten jag kände mig konstig. Är jag en häxa då? Eller är fullmånen bara ett svepskäl för att få vara en bitch nu och då? I så fall är det ett perfekt svepskäl som jag från och med nu anammar till fullo. Jag måste bara hålla koll på när fullmånen dyker upp nästa gång.

Obokad

Jag skulle vilja ha en helg som är helt obokad när jag går in i den. I går när jag kom hem från två dagar i Falun och Gävle insåg jag att jag har varit borta varje vecka i oktober och varje helg har jag varit inbokad på något. Inte konstigt att hela min kropp skriker efter att få pyssla hemma i lugn och ro, utan att stressa iväg någonstans eller ha något inbokat. Sedan vet jag hur jag är, jag bokar gärna upp mig på saker ändå. Men just nu känner jag ett stort behov av att vara helt obokad, grotta in mig i hemmet, kura i soffan och äta glass i stora lass. Fast...inte den här helgen för nu bär det iväg till Huset vid havet och Världens sötaste brorson.

torsdag 25 oktober 2007

No more drama in my life

Jag är på väg att läsa ut Rupert Everetts självbiografi. Jag är precis inne på de smaskiga delarna där Julia Roberts har avhandlats och just nu är Madonna på tapeten. Just nu läser jag som i ett rus. Det är ett otroligt dekadent liv Rupert har levt hittills och han har verkligen fått uppleva skandaler. En skandal innehöll bland annat lite fasttejpat könshår i ett brev. Det är smaskig läsning vill jag lova. Men när jag läser inser jag också hur skandal-löst mitt liv har varit. Det närmaste jag har varit en skandal på senare tid är att "Nya" Moderaterna bodde på mitt hotell natten till i dag när pressekreteraren varit lite för närgången med en journalist. Jippie...

onsdag 24 oktober 2007

Ryck upp mig

I dag insåg jag att min trötthet och feberaktiga känsla i kroppen kanske inte är så farlig ändå. Inte när jag pratar med en deltagare som berättar att hans fru fick bröstcancer samtidigt som deras barn fick hjärtmuskelinflammation. Båda har klarat sig och mår bra i dag, men ändå. Det sätter saker i perspektiv...

tisdag 23 oktober 2007

Nothingness

Hjälp, jag har drabbats av apati igen. Inte vad gäller hela livet, men jobbet. Jag sitter här och får ingenting ur händerna. Jag bara sitter och glor, surfar lite och funderar på hur hungrig jag är och hur ont i huvudet jag har och varför huvudvärken gav sig till känna redan när jag lyfte huvudet från kudden. Jag måste verkligen ta mig i kragen och börja se mig om efter annat för så här kan jag inte fortsätta. Jag kan inte det...

Sweat a la la la la long

Härom natten vaknade jag av att E körde in handen i min armhåla. Av någon anledning sov jag som småbarn brukar, med armarna ovanför huvudet, och av någon ännu mer outgrundlig anledning ville E sticka in handen i min armhåla. Det ångrade han bittert för jag tror aldrig att jag har varit svettigare i hela mitt liv. Jag låg som i en pöl, svetten hade börjat kallna men själv kokade jag fortfarande inombords. E övertalade mig att vända på täcket åtminstone. Det gjorde jag och sedan sov jag vidare. I svettpölen.

måndag 22 oktober 2007

Partydöden

En tanke efter lördagens 30-års fest. Om man tycker att det är värdelöst att gå på fest nykter, varför tackar man då ja till att gå på fest? Om man ändå väljer att gå på en fest, varför tycker man att det är en god idé att klaga på att man måste vara nykter i stället för att konversera om något annat? Om man ändå åker hem kvart i nio, varför brydde man sig om att komma överhuvudtaget?

Kroppkaka

Jag vet inte riktigt vad som hände i helgen, men via det jag känner i min kropp ska jag försöka spåra hur saker och ting kan ha gått till.

Jag har träningsvärk i magen. Eftersom jag inte har tränat något får jag sluta mig till att jag skrattade så mycket i lördags så att jag fick träningsvärk. Det händer inte ofta, men det har hänt mig förut. Jag vill inte ens tänka på vad det säger om min kropp och min fysik. Men träningsvärk i magen av skratt säger väl allt?

Jag har ont i gäddhänget. Triceps på finspråk. Det kan eventuellt ha kommit från att bära kartor med öl och andra festattiraljer nedför (i lördags) och uppför (i söndags) en brant källartrappa.

Jag har en molande värk i mina trampdynor. Det här är en straffspark. Jag dansade alldeles för mycket i alldeles för osköna skor. Jag har aldrig tidigare haft uppsvällda trampdynor, men det hade jag i går.

Min nacke känns inte riktigt igen. Det värker på båda sidorna om den och helst vill min nacke slippa hålla mitt huvud uppe i dag. Här finns två scenarier. Ett - jag headbangade i lördags. Det spelades både Iron Maiden, Bon Jovi och Europe på dansgolvet vill jag minnas och det kan ha hänt att jag slängde lite väl mycket med huvudet. Två - jag låg för mycket i soffan i går i en konstig ställning för att kunna se vad som pågick på tv:n. Det kan också vara en kombination av ettan och tvåan.

Mitt huvud spränger mer och mer för varje minut som går. Det här säger mig att jag börjar bli för gammal för att dricka sprit och vara uppe sent. Jag är banne mig mer bakis i dag än jag var i går. I går kände jag mig bara trött. I dag vill jag äta pizza, chips och glass och tycka synd om mig själv i soffan.

Skaka rumpa

Åh herregud vilken rolig 30-års fest det blev. Både jag och E tyckte att det var en fest med grym stämning. Det dracks sprit, öl och vin i kopiösa mängder, de som ville dansa dansade och de som ville hänga i baren hängde i baren. Själv dansade jag - konstant i tre timmar. Jag kunde knappt gå i går. Jag tror att de flesta som var med på partajet hade lika kul som vi hade. Det här är en fest man kan leva på länge. Jag känner mig fortfarande helt uppfylld av all glädje jag kände och alla skratt jag skrattade i lördags. Gårdagen blev dock lite av ett antiklimax för oss båda. En riktigt seg dag och den enda gången vi stack ut näsan utanför dörren var när vi åkte till lokalen för att städa. Resterande tid spenderades i soffan där vi funderade på varför lördagkvällen passerade så snabbt och hur vi ska kunna toppa den här festen? Jag och E är så otroligt tacksamma för alla som var där och gjorde den här festen till ett toppenkväll och ett fantastiskt minne.

lördag 20 oktober 2007

From me to you

Nu är presenten överlämnad. Egentligen fyller inte E år förrän i morgon, men jag har berättat för så många vad jag har ordnat så jag var rädd att någon skulle försäga sig. Vi ska till Barcelona i april. Hurra! Det bästa av allt, enligt E, är väl dock att vi ska gå på fotboll och en ren lyckträff såg till att vi ska se ett derby som enligt E innebär en riktigt bra stämning. Det ska bli så himla kul och det bästa av allt, enligt mig, är att nu har jag lagt ribban för presentköpande...

fredag 19 oktober 2007

Trick or treat

Stackars E blev helt grundlurad i kväll. Han har sin 30-års fest i morgon och var nog lite besviken över att hans kompisar från norr inte kunde komma ner i kväll för att umgås utan skulle komma först till partajet. Men tji fick han. Med hjälp av en bulvan som står E väldigt nära fick polarna extranyckeln till bilen och passade på att "sno" den medan E satt hos frisören. Det var en lätt panikslagen sambo som ringde hem och frågade vart jag hade ställt bilen. Och om jag får säga det själv är jag värd en Oscar för min insats. Nu är ordningen återställd, E har fått ett flertal Jägermeister i detta nu gissar jag och själv firar jag vår 11-års dag med mina trotjänare Ben & Jerry. Och med lite Idol. När jag inte är nykär i E går jag och är småförtjust i Christoffer och jag gillar hans version av Say it right skarpt.

Botemedlet

Haha, jag glömde ju den mest passande låten av dem alla en dag som denna.

Jag går på solsken

I dag har jag och E varit tillsammans i 11 år. Det har gått så otroligt snabbt samtidigt som jag kan känna att det är konstigt att vi inte alltid har känt varandra. För 11 år sedan i kväll satt jag i E:s pojkrum, nervös och lite tafatt, och undrade om någon av oss egentligen skulle ta steget. Vi tittade på Goldeneye och pratade om allt möjligt och omöjligt. Vid 6-tiden morgonen därpå åkte jag hem för lite måste man ju hålla på sig. Det tog tre månader innan jag vågade tro att E verkligen ville vara tillsammans med mig. Men det ville han uppenbarligen!

Det är så himla skönt för de senaste tre veckorna har jag gått och blivit helt nykär. Jag blir alldeles varm i hela kroppen när jag ser E, vi har så roligt tillsammans, han är smart, snäll och skitsnygg. Därför vill jag säga grattis till oss i dag med några riktigt cheesy låtar som tillsammans får illustrera hur jag känner för E.



En av våra första hångellåtar...



Där E är, det är där jag vill vara...



Om vi eventuellt skulle råka gifta oss någon gång skulle den här låten vara perfekt för vi har verkligen tagit den långa vägen till altaret i så fall...

(E har helt rätt som ni ser, jag är väldigt cheesy men det står jag för!)

Boksläppsfest

I går var jag på boksläppsfest tillsammans med A-K. Jag hade vunnit biljetter via Bokhora och det var Kicki Normans bok Vänninorna & Kung Carl som firades. Det var superkul att få vara med och Kicki var jättegullig mot oss bortkomna stackare. Jag och A-K hann avhandla en hel del viktiga resonemang och dricka ett par glas vin. Dessutom var det roligt att få höra lite skvaller av Kicki själv, som strålade i sin guldboll, Marina Schiptjenko (extremt snygg) och Richard Engfors (också väldigt snygg). Tyvärr var de lite för finkänsliga för att släppa alltför mycket detaljer till oss ofrälse, men jag är glad för de smulor jag fick. Kicki gick runt och gjorde reklam för sin goodie bag och det gjorde hon verkligen rätt i. Vi fick mascara från Max Factor, en guldolja från Nuxe, en handcréme från Cuccio och ostkrokar (okej då, ostbågar) med oss hem bland annat. Men bäst av allt var ju att vi fick boken med oss också. Min första signerade bok någonsin till på köpet. Nu ska jag försvinna in i chick lit himlen den här helgen.

torsdag 18 oktober 2007

Over my shoulder

Ytterliga en påminnelse från förr dök upp i dag. En före detta granne och klasskompis som dykt upp på Facebook skickade den här till mig:



Pappa hade den på kasettband, vi hade ingen aning om vilka de var men jag tror att jag gillade omslaget och Deep Purple var ju ett trevligt namn. Vi gjorde en dans till den här låten på min övervåning där vi låtsades att vi gick runt i fladdrande klänningar och sakta men säkert blev sinnessjuka. Det här är inte den enda låt jag har tvingat mina kompisar göra en dans till. Det här var också en låt som vi kämpade med:



Den här låten fanns dock i min egen samling. Då precis som nu hade jag svårt att sätta en etikett på min musiksmak. Har egentligen inget behov av det heller. Men det var kul att inse att jag, förra hösten, hade tre konserter inbokade. Det var George Michael, det var Iron Maiden och det var Justin Timberlake. Sätt en etikett på det om ni kan!

Flashback

Av någon anledning kom jag att tänka på min konfirmation i går. En, i stort sett, ganska värdelös ceremoni men lägret var kul. Det absolut bästa med hela konfirmationsupplevelsen var dock följande:

Prällen ville att vi skulle göra en övning i kyrkan. För att demonstrera vad vi skulle göra stegade han upp i predikstolen och sa: Hej, jag heter Lars och jag duger. Maria, min klasskompis, var förste man till rakning. Lite nervös var hon allt över att ta de där trappstegen upp i predikstolen och ställa sig där och se ut över alla oss som satt där nere. Försiktigt öppnade hon munnen och sa: Hej, jag heter Lars och jag duger!

Håll till höger

Roliga Mats länkar till ett test på sin blogg. Där får man testa om man använder höger eller vänster hjärnhalva. Jag använder tydligen höger hjärnhalva mest, vilket innebär att jag går mer på känsla än logik och fantasin tar överhanden över fakta. Det var väl det jag visste, att jag är världsfrånvänd. Det står att de flesta ser det jag såg på helt motsatt sätt. Och hur jag än försöker kan jag inte förstå hur man kan se bilden på något annat sätt. Betyder det att jag är extra verklighetsfrånvänd då?

Tvångströja?

Ett par av de saker jag får för mig att göra när årstiderna växlar:

När vinter övergår i vår drar jag alltid in djupa andetag av den där bajslukten som uppstår när marken blir till gegga och gamla löv tinar fram. Under övriga årstider skulle jag rynka på näsan, men då luktar det vår.

Jag är ingen löpare. Inte på något sätt. Men sommarregn gör något med min kropp som tvingar den att öka på takten. Sommarregn får mig att tro att jag skulle tycka om att springa.

När hösten kommer kan jag aldrig hålla mig från att gå snabbt genom stora lövhögar (lönnlöv är bäst) och sparka till dem lite i smyg så att de virvlar omkring mig.

När första snön faller måste jag bara smaka på snöflingorna.

tisdag 16 oktober 2007

Hör upp

Meddelande till E. Nu är de sista detaljerna till din present avklarade. Den är grym! Är du nå' nyfiken nu då?

Bord för tre

Jag är i Falun igen och är helt slut. Vill bara sova, sova, sova. Men i dag ska jag och tjifen, aka mamma, äta middag med en VD. Vi är helt opeppade båda två. Men det blir säkert trevligt. Bara att ta på sig proffs-smajlet och kallpratar hatten. Men sängen på hotellet ser grymt skön ut...

måndag 15 oktober 2007

Vildvittra

Jag håller på att gå i bitar. Inte så att jag är irriterad eller frustrerad över något. Nej, jag håller rent fysiskt på att falla isär. Jag och E har under lång tid fascinerats över min hud. Det kan när som helst dyka upp konstiga märken, prickar eller fläckar på olika platser på min kropp. Jag har aldrig någon aning om hur de har uppstått eller när de försvinner. Men de kommer och går lite nu och då. Det här fenomenet har jag ändå kunnat ta med ro och till och med kunnat skratta åt. Men nu har det gått för långt. Nu är det nämligen mitt ansikte som börjar vittra sönder och då blir det helt plötsligt inte lika kul längre. Det började med en torr cirkel runt vänster öga. Nu dyker det upp torra och fnasiga fläckar lite här och var. I går dök det upp en på höger ögonlock och i morse vid vänster mungipa. Jag är rädd för att jag är på väg mot att se ut som Dom Woganowski i Den där Mary.

Say cheese

Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska göra åt väggen i sovrummet. Vi har ett väldigt sobert sovrum med ljusa väggar, ett brunt överkast och vit rullgardin. Lugnt och skönt. Men det saknar en gnutta liv, en gnutta passion. Rummet saknar färg helt enkelt. Så nu har jag bestämt mig för att måla en ruta som ska passera som en sänggavel. På den rutan ska vi ha en tavellist för lite foton och trevliga ljuslyktor och ovanför den ska vi ha en text i guld. Rutan kommer förmodligen att bli rosa-lila, japp E har givit mig fria händer. Men texten, den går min vakna tid åt till att fundera på just nu. För hur hittar man något som är lagom romantiskt, lagom trevligt för att ha i ett sovrum? Jag har funderat på några av våra favoritlåtar, men tyvärr gillar vi mest tragiska, dramatiska sånger. Jag har hittat några rader som jag tycker om, men ingen av dem går E med på för han tycker att jag är alldeles för "cheesy". Jag hade till och med svårt att sova på grund av att jag låg och funderade på vackra låtar och textrader de innehåller. Mitt senaste bud är "Love bites", så det så...

söndag 14 oktober 2007

Nedräkning

Det är bara att inse att det är dags för mig att gå i säng. Klockan är inte ens tio men jag har redan hunnit sova i soffan framför Ocean's thirteen. Helgen har varit bra och den bjöd på lite jobb, lite myspys och några överraskningar.

Jobbet bestod av att vi hjälpte några kompisar flytta till ett hus. På ett sätt kände jag att det skulle vara skönt med ett hus när vi stod där och tittade ut över deras ägor. När vi gick in i huset kände jag hur ofantligt glad jag är över att vi har vår "lilla" lägenhet och att vi har fixat klart med den. För jäklar vad de har att göra framöver.

Myspyset bestod i att jag och E har hunnit umgås en hel del, myst i soffan, ätit gott och tagit det lugnt.

Överraskningarna den här helgen var alla glas vin jag fått i mig. På väg in i helgen trodde jag att den skulle bli helt vinfri. Men ack, så fel jag hade. I fredags blev det en rejäl after work som skulle ha skinnat mig rejält om det inte vore för min älskade vän, hovmästarinnan, som kirrade en billig nota. I lördags var det en Bag-in-box som stod för påfyllandet av mitt glas och S som inte snålade med påfyllningarna. Jag har lite ont i huvudet fortfarande. Men det skyller jag på dansen och det faktum att min danslärare fått för sig att jag ska kunna gå upp i brygga. Jag hoppas att lite sömn ska få det att gå över.

fredag 12 oktober 2007

Winehouse

Nu rycker det rejält i vintarmen. Det ser ut att bli en after work i dag. Och jag som har min nya fina klänning inhandlad i Falun på mig. Det kan inte bli bättre. Men kan inte dagen bara ta slut då? Snälla!?

3 saker

Via en kommentar hittade jag till Lises blogg och kände genast att jag ville haka på med en egen lista om 3.

Tre platser jag vill resa till:
Det är många, många. Men tillbaka till New York (närsomhelst!), Sydafrika och till fler av de karibiska öarna (Aruba ökade bara på min längtan till värme, sol och kritvita stränder).

Tre webbsidor jag besöker dagligen:
Hm, får jag verkligen bara lista tre! Då blir det min blogg (självklart), Perez och Aftonbladet.

Tre tillfällen jag ofta gråter:
Jag är en lipsill så jag får tyvärr också erkänna att Extreme Home Makover får tårkanalerna att öppnas varje gång. när jag är arg (vilket gör mig oerhört frustrerad eftersom det inte går att få fram sina sakliga argument när man hulkar och snorar) och när folk friar i filmer eller tv-serier.

Tre filmer jag aldrig får nog av:
När Harry mötte Sally, Sömnlös i Seattle och numera lägger jag också The Holiday till den listan. Vad kan jag säga, jag älskar lättsmälta amerikanska feel-good filmer...

Tre serier jag aldrig får nog av:
Stolthet och fördom med underbare Colin Firth (se inte skitfilmen med Kiera!), Sex and the City och Vänner.

Tre platser där jag intar ett lugn:
Jag undrar om jag har några sådana? Jo det har jag. Huset vid havet, på en sandstrand där jag kan glo ut över havet och vid en eld där jag kan titta in i lågorna (elden får gärna vara i kombination med hav - då blir det ultimat)

Tre saker jag gör när jag är ensam hemma:
Dansar runt i lägenheten till bra musik, skrattar högt för mig själv om jag kommer på något kul eller gör någon ful dansrörelse och surfar på nätet.

Tre program jag skrattar åt:
Scrubs (har precis insett det programmets storhet), How I met your mother och My name is Earl

Tre yrken jag haft:
Kyrkogårdsarbetare, skadereglerare, marknadsförare

Tre yrken jag skulle vilja prova på:
Informatör, författare och som researcher till ett tv-program

Tre saker som jag är utomordentligt bra på:
Att dagdrömma. Jag försvinner in i min egen värld och kan egentligen vara borta hur länge som helst. Att tycka om Världens sötaste brorson. Att rimma ihop små dikter till olika milstolpar i mina vänners och min familjs liv.

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
Hur man skriver en bok utan att börja tvivla för mycket på sig själv under processens gång och ge upp. Att gå ner i spagat (min danslärare får det att se så skönt ut). Att vara mer nöjd med livet och den situation jag befinner mig i (även om jag är rätt så grym på det just nu om jag får säga det själv).

Tre saker jag har om tio år:
Mer rynkor, kanske några bristningar efter eventuellt barnafödande och roligt.

Om någon fler vill lista saker och ting så här en regnruskig fredag så skriv gärna in en länk i kommentarsfältet så kan jag också kika in på hur din lista ser ut.

Lagom lugn

Från att ha känt att jag befinner mig i en känslomässig berg- och dalbana utan bromsar, hämningar och spärrar, känner jag mig helt plötsligt bara lugn. Lugn och överlag väldigt nöjd med livet. Från att ha känt att jag tittar på alla utifrån, att jag inte riktigt är med i skratten eller i händelserna runtomkring, känner jag nu det exakt motsatta. Jag skrattar så att jag får ont i magen och tårarna sprutar och jag har både medkänsla och inlevelseförmåga. Jag hoppas verkligen att den här känslan håller i sig länge, länge. För något säger mig att jag är nå't bra på spåren...

onsdag 10 oktober 2007

Flygplatskärlek

Jag ville bara rapportera att Världens sötaste brorson mötte mig på flygplatsen i kväll. Han var helt exalterad eftersom han fick se två plan landa. Vilken lycka! Själv var jag överlycklig över att få se honom redan i kväll och är hans föräldrar evigt tacksamma att de höll honom vaken. Puss och godnatt till fasters lilla älskling.

tisdag 9 oktober 2007

Learning by doing

Jag ska lära mig spara pengar. Har köpt dyyyr lägenhet och har inte alls samma medel att röra mig med som tidigare. Hösten började bra. Ingen shopping, unnade mig ingenting. I helgen bjöd jag ut E på middag och då slog min rikhetsnerv in. Man kan säga att den fick storhetsvansinne. Det blev brunch, det blev dyra lyxiga utrikiska magasin till tåget, det blev spontanköp av Rupert Everetts självbiografi som jag varit sugen på länge (oj, vad jag läser Jane Eyre nu...måste läsa ut, MÅSTE) och i dag blev det storshopping i Falun. Två klänningar och två tröjor. Nu har jag 400 kronor att leva på resten av månaden. Jag sitter här framför datorn (som jag snålsurfar på på hotellets bekostnad) och klappar mig själv på axeln. Jättebra sparat, verkligen!

måndag 8 oktober 2007

Annat ljud i skällan

På tåget slogs jag av en tanke. Det här med att utstöta ljud verkar vara högst personligt. Själv har jag inga problem med att till exempel nysa högt om det är okända personer runtomkring. Men jag tycker att det är mycket pinsamt om jag råkar snarka till när jag sover på, låt oss säga, ett tåg.

Bakom mig i dag satt en man som inte hade något problem med att utstöta ljud. Ungefär en gång i kvarten gäspade han och i samband med detta utstötte han något som lät ungefär såhär "Uuuuääähähä". Sedan suckade han djupt och stånkade och stönade lite allmänt.

När jag och E var i New York i januari var vi på en bar och jag gick på toaletten. Det var en sådan där båstoalett och en annan tjej gick in på en toalett samtidigt som jag gick in. Jag gjorde min grej och vad hon gjorde, det hörde jag tydligt. För jäklar vad hon satt och tog i. Hon nästan krystade fram det som skulle ut.

Själv har jag svårt för båstoaletter just på grund av att allt man gör verkligen hörs på sådana. Men hon visade inga sådana skrupler. Är det jag som är för pryd och otäck som tycker att det är lite osmakligt och irriterande (se: Uuuuäääähähä) att få höra ljud som dessa?

Bulle i ugnen

Perez har en bild på Jennifer Lopez där den annars så smäckra damen ser rätt så uppsvälld ut. Jag brukar inte vara så exalterad över omtalade "baby bumps", men av någon anledning hoppas jag verkligen att fru Lopez är gravid. Det känns som om hon har längtat efter det länge. Och nu känner jag mig helt förvirrad över varför jag egentligen skrev det här överhuvudtaget. Jag vet ingenting om den där kvinnans liv eller vad hon önskar egentligen. Allt kanske bara var en ursäkt för att få lägga in en bild på henne. Jag behöver lite mer bilder på den här bloggen nämligen.


Goda grannar i skilda världar

Jag tittar mycket på tv. Det har jag alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Möjligtvis kommer eventuella småbarnsår att vara undantaget. Den senaste tiden har jag gjort två iakttagelser som gör mig lite orolig för mig själv. Den ena var när jag lade märke till en kvinna på bussen, lite robust och med lite rödbrunt hår. Jag kände igen henne och letade i mitt minnesarkiv och kom fram till att hon nog var med i Goda grannar när det begav sig.

Förra veckan, på tunnelbanan, såg jag Karin från Skilda världar. Genast kom allting till mig. Mattis hesa stämma och hur han bevekande, i nästan varje avsnitt, sa det där som fick mig att vilja kasta upp. "Men Karin..." Det var något hos karaktären Matti som jag absolut inte tålde. Karin (eller Pia som hon heter) såg precis likadan ut och jag undrar vad hon gör nuförtiden...

Up, up and away

Puh, det har varit en stressig morgon eftersom jag ska åka iväg med ett tåg som går om drygt en timme och jag hade en hel del att förbereda innan dess. Men när pressen är som störst är jag som absolut effektivast, så nu har jag en hel timme tillgodo och den tänker jag utnyttja till fullo genom att, ja just det, blogga! Jag har en intensiv månad framför mig. Jag är borta minst två nätter varje vecka i tre veckor framåt plus en helg helg i slutet av oktober. Så nu är det bara att bita ihop, packa, packa om och att låtsas som att jag inte blir helt slut av att hatta omkring.

söndag 7 oktober 2007

Sunday morning

Vilken bra helg jag har haft hittills. Och jag tror inte att slutklämmen kommer att bli så illa heller! I fredags hade vi middag och det blev riktigt gott och det var mycket trevligt. Det blev lagom sent också. Sådär så att jag faktiskt kunde ta mig upp på lördagmorgonen. Hela dagen i går spenderades på Ekerö hos en tidigare kollega till mig som just har adopterat två flickor från Indien. De var så otroligt söta och det var så mysigt att få se hela familjen tillsammans. De har längtat efter barn så länge och är som gjorda att vara föräldrar och det var inte fy skam att få skvallra lite om gamla jobbet heller.

På kvällen gick jag och E ut och käkade. Det var längesedan vi gjorde det bara vi två och det var gott och jättetrevligt. Bara att sitta och titta på varandra och prata på om allt möjligt. Varje gång vi varit ute och ätit säger vi att vi måste göra det oftare. Men så blir det aldrig. Jag undrar varför det är så när vi båda tycker om det så mycket? Strax ska jag iväg på brunch sedan blir det skaka rumpa på dansen. Allt som allt en mycket bra helg och grym uppladdning inför en ganska tuff vecka med mycket resande.

fredag 5 oktober 2007

Where's the party at

Okej, jag är hungrig och gästerna är inte här än! I och för sig ska vi inte äta förrän klockan åtta, men jag är ju hungrig nu. Jag undrar om den där whiskyn E har hällt upp till mig är bra på tom mage? Nåväl, det visar sig...

Husfru

Vi hade en sådär härligt mysig kväll i går, då allt bara känns bra trots att vi egentligen inte gjorde något speciellt. Vi åkte och handlade inför middagen med M, AK och S som vi ska ha i kväll. Resten av kvällen spenderade jag med att baka och dona med efterrätten som vi ska bjuda på i kväll och E spelade tv-spel. Eftersom vi har den härliga lägenhet vi har nu så innebar det ändå att vi kunde prata lite om ditt och datt medan jag pysslade med efterrätten. Efterrätten som för övrigt lär göra oss alla aspackade (jag tror att jag gjorde något fel). Jag gillar att laga mat och förbereda inför något jag vet kommer att bli kul. Jag älskar att laga mat tillsammans med E, mina vänner eller min familj. Det där snacket som bara bubblar upp medan man håller på att hacka, skära och röra. Innerst inne kanske det ligger en hemmafru och trycker. Vad otippat det skulle vara.

Snille snuva

Efter min feber tidigare i veckan har jag fått lite snuva. Inte så konstigt, och det är inte alls särskilt mycket. Men jag har en tendens att bli klarröd runt näsan om jag inte har de allra, allra mjukaste näsdukarna att snyta mig med. Jag fattar inte hur min kompis S kan snyta sig med sitt hårda toapapper när hon är snuvig och undvika att se ut som Rudolf.

En annan jobbig sak när jag får snuva numera är att jag får lite tvångstankar varje gång jag snyter mig. Jag jobbade nämligen som skadereglerare för ett par år sedan och då ringde en kvinna in som haft snuva i över ett år. När hon väl gick till läkaren för att kolla upp detta visade det sig att det var hennes egen hjärnsubstans hon snöt ut!

torsdag 4 oktober 2007

Freudian slip

Om ett par veckor har jag och E varit tillsammans i 11 år! Helt otroligt och det har gått helt sjukt snabbt. Vem hade kunnat tro det när jag satt och spanade in honom i skolkatalogen. E fyller 30 i samma veva och den kväll vi vanligtvis brukar fira är redan fullbokad av förberedelser och vänner som kommer och ska bo hos oss inför den stora festen. Jag var nämligen så osmart så jag gick och blev tillsammans med E två dagar innan hans födelsedag. Hade jag kunnat vänta fyra dagar till så hade jag sluppit ångesten över vad man köper till någon man knappt känner och knappt vet om man är tillsammans med. Hur som helst, för någon vecka sedan låg jag och E och pratade i sängen, nästan halvsovande, och jag sa: Ska vi verkligen fira våra 11 år? (jag var lite less vid tillfället). E svarade: Det är klart vi ska fri, jag menar fria hrm nej jag menar fira! I dag fick jag ett mail från E där rubriken var "Firerier på lördag". Vid första anblicken pirrade det till i magen för jag läste ju självklart "Frierier på lördag". Undra om universum försöker säga oss något?

Evolution

Det här skulle, kanske lite otippat, ha blivit ett inlägg om Transformers-filmen. Jag såg den i lördags och jag måste säga att jag verkligen gillade den! Perfekt actionfilm, man får precis det man förväntar sig. Det enda som jag inte riktigt stod ut med var när robotarna snackade. Jag gick in på You tube för att se om det fanns något roligt klipp att lägga upp tillsammans med det här inlägget. Men nej, det kändes inte rätt. Istället blev det den här videon:



För att vi alla, speciellt jag, kan behöva lite mer dans i våra liv!

You've reached the winter of my discontent

Varför kan jag inte bara bli en nöjd person? Jag går omkring och känner mig lite lätt missnöjd mest hela tiden. Det är alltid något som skaver, som inte passar perfekt. Har jag för höga krav på min omgivning och på mig själv? Jag vet ju, rent logiskt, att allt inte kan vara perfekt och definitivt inte hela tiden. Men jag vill att det ska kännas som i Winnerbäck-låten där allting är nästan perfekt. Jag och E har landat efter lite gungfly och det känns jättebra. Jag trivs så otroligt bra med honom och mår så bra tillsammans med honom. Äh, vad tusan, jag älskar ju honom! (Jag höll på att bli lite för norrländskt blyg där, men så körde jag på i alla fall.) Jag har grymma kompisar och en suverän familj.

Men så är det ju det där med jobbet, vore det inte för jobbet så... Det är exakt samma ord som jag och mina kompisar använde som singlar, bara det att vi bytte ut jobbet mot kille och det faktum att vi inte hade någon. Jag känner att jag gett det här jobbet chansen i två år snart, och det är inte för mig. Min chef, aka mamma, är faktiskt den bästa chef jag har haft och delar av jobbet tycker jag är jätteroliga. Men större delen av tiden känner jag mig alldeles för overksam och jag har en orolig känsla i kroppen. Det är bara ett litet bekymmer, jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. Ingen alls! Jag trivs jättebra med att hålla låda inför folk, så något sådant skulle jag kunna tänka mig. Jag är en grym administratör, men det vill jag inte enbart hålla på med. Framför allt älskar jag att skriva. I går skulle jag till exempel skriva lite textförslag till en hemsida. Oj, vad kul det var när jag kom igång. Jag älskar att pillra med ord. Och jag ångrar att jag inte gick på Poppius den här hösten som L var på väg att "tvinga" mig att göra. För hur ska jag, civilekonomen, kunna få ett jobb där jag får skriva när det finns så många grymma skribenter därute? Värdelöst, det är vad det är!

onsdag 3 oktober 2007

Syskonkärlek

Jag har funderat lite mer på nedanstående inlägg och E:s rädsla för det definitiva. Tankarna börjar snurra kring det faktum att jag är storasyster och E är lillebror. Kan det ha något med saken att göra? Jag vill alltid vidare, framåt, mot nästa steg, måste växa upp, bli stor, växa upp, växa upp. E vill alltid vara kvar precis där han är, ta det lugnt säger han, det kommer när det kommer. Någonstans måste det ju finnas en medelväg mellan min brådska och E:s förhalning. Men vart finns den och hur hittar jag dit? Jag tror att jag kommer att ångra min brådska när jag ser tillbaka på livet vid en sisådär 95-års ålder.

Kronblom-dag

I går låg jag i soffan i princip hela dagen. Jag lyckades masa mig ut till videobutiken och när jag kom hem var jag sjöblöt av svett. Kändes mycket fräscht. Jag klämde i mig tre filmer under dagen. En som jag hade hemma, An affair to remember med Cary Grant och Deborah Kerr, och två som jag hyrde, Junebug och The Last Kiss. Jag insåg snabbt att två av filmerna innehöll skådisar från serien The O.C, vilket var lite kul. An affair to remember var bra. En hel del av filmen kände jag redan till utifrån scener i Sömnlös i Seattle, men det var intressant att se filmen ändå och jag gillade många av de tysta scenerna. I början satt jag bara och väntade på att någon av skådespelarna skulle säga något, men ju längre tiden gick desto mer började jag njuta av tystnaderna.

Junebug var helt okej, men jag hade nog lite högre förhoppningar. Det var på något vis bara som ett brottstycke ur livet, varken mer eller mindre.

The Last Kiss var mycket spännande. Spännande för att den går parallellt med mitt liv på något vis. 30-nånting killar och tjejer som lever livet och undrar om det här är allt livet ska vara. Framför allt kände jag igen E när Zach Braffs karaktär är rädd för att alla överraskningar i livet är slut och att ett bröllop är så definitivt. Jag undrar om det är därför E inte har velat se den här filmen med mig? För många beröringspunkter helt enkelt. Ibland tycker jag dessutom att E är lite lik Zach, vilket gör det hela lite mer creepy. Filmen var bra och helt okej som tidsfördriv en småhängig tisdag.


tisdag 2 oktober 2007

Febrig

Nej, det var inte inbillningssjuka. Det blev feber. Ingen mastodontfeber, men väl en som gör att det mesta känns jobbigt. Om jag orkar ska jag släpa mig till videobutiken och hyra några filmer, sedan blir det soffläge resten av dagen. Vi ses på andra sidan!

måndag 1 oktober 2007

Inbillningssjuk

Jag börjar känna mig hängig. Har nyst flera gånger, känner mig tung i huvudet och redan i går när jag lade mig hade jag ont i ländryggen. Men ryggontet bortförklarade jag med att vi legat i soffan lite väl mycket i helgen (inte för att det är något ovanligt att vi ligger i soffan, men det kanske har blivit någon timme extra den här helgen och det ger väl säkert men, eller?). I morse var däremot halsontet något jag inte kunde skylla på soffliggande och sakta men säkert växer tyngden i huvudet. Det värsta är att om jag ska krypa ner i sängen så är det Jane Eyre jag, av någon anledning, läser just nu. Jag kan faktiskt inte tänka mig något tristare än att läsa den boken när man är sjuk. Det skulle möjligtvis vara Wuthering Heights då. Jag har fått för mig att jag måste förkovra mig i lite klassiker, annars kan jag väl inte säga att jag älskar böcker. Hittills har försöket inte fallit så väl ut. Paul Austers New York trilogi som sägs vara en modern klassiker var helt värdelös. Gösta Berlings saga gillade jag inte alls. Wuthering Heights var en katastrof som jag med nöd och näppe kom igenom (jag läste den på engelska). Den av klassikerna som har varit bäst av de jag läst var Mrs Dalloway av Virginia Wolf. Den var helt okej och riktigt coolt skriven. Jag tror faktiskt att jag lämnar Hemingway, Strindberg, Kafka och de andra tungviktarna åt sitt öde och går tillbaka till chick-lit och deckare, där jag hör hemma!

Sjusovare

Klockan tjugo i sju i morse, jag upprepar: tjugo i sju!, tyckte någon i vår trappuppgång att det var läge att dra igång slagborren för att borra lite hål i väggen. När hjärtat väl hade lugnat sig lite fanns det faktiskt en chans att somna om, men precis före sju var det dags igen. Hur tänker man då? Nämen, jag är ju vaken, så varför inte väcka alla andra sjusovare så att de inte sover bort hela dagen. Det absolut värsta med det här är att det har varit knäpptyst sedan klockan sju. Inte en enda tillstymmelse till borrning har hörts.