Tapperhetsmedalj

Herregud vilken fantastisk tjej min kille har! I dag skuttade jag glatt upp ur sängen vid halv nio, slängde på mig alla varma kläder jag kunde få på mig, snörde på mig vinterkängorna och laddade för att heja på honom när han skulle springa en och en halv mil på Lidingö. Det regnade och blåste men jag knatade på mellan start och mål och hejade lite efter vägen. Väl framme vid mål mötte jag upp med glada tillrop och varma kläder (själv var jag genomsur eftersom min regntäta jacka visade sig vara precis motsatsen). I kväll har jag gått och handlat pizza och masserat trötta fötter och stela vader. I själva verket har det varit en bra dag. Det var riktigt kul att vara hejaklack och jag var så stolt över E som gjorde ett riktigt bra lopp. Jag kom nämligen på en sak i går kväll när jag hade svårt att somna och låg och lyssnade på E:s lugna, jämna andetag. Det är precis här jag vill vara! Ibland behöver jag bara bli påmind om det och göra ett aktivt val igen. Och jag väljer oss!

They're back

Sex and the city är på väg tillbaka, i filmversion, vilket jag antar att ingen har missat. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag gillade serien så otroligt mycket de sista säsongerna och är rädd för att filmen kan förstöra det om den inte riktigt lyckas med att föra fram stämningen jag älskar i serien. Hur som helst var jag bara en liten, liten knapptryckning från att köpa SATC-boxen alldeles nyss, men mina finanser stoppade mig - igen. Istället hittade jag klipp på You tube från deras gemensamma farväl på Oprah och det kände jag genast att jag ville dela med mig av. Jag har inte hunnit se alla avsnitt själv, men jag hoppas att det är riktigt bra och härligt snyftvänligt. Enjoy!

Här har ni Del 2 för Del 1 var bara Opies inledning.



Del 1

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Del 7

Fredagsstämning

Jag vet att det är fredag och snart är det dags att gå ut och dricka öl med de nya kontorskollegorna. Samtidigt kände jag att mitt humör och framför allt gårdagens humör matchar mycket bra med den här låten. Det här var en låt jag knappt hade lagt märke till innan Justins konsert i Globen, men efter att ha hört den live blev jag helt galen i den. Det var det närmsta jag kom till att fälla en tår på den konserten som i övrigt var ren eufori för mig.

Poppa ner, poppa upp

Jag har ett problem. Jag undrar om det finns någon vänlig själ som läser den här bloggen som kanske kan hjälpa mig? Jag fattar inte hur jag ska få en hyperlänk jag gör till att bli en pop-up i stället för att öppna länken i samma fönster och därmed stänga bort min blogg. Finns det någon som kan upplysa mig hur jag ska göra så tar jag tacksamt emot den hjälpen!

Efterlyst

I dag åt jag lunch med Hasse Aro. Eller okej, om man ska klyva hårstrån så åt vi kanske inte direkt lunch med varandra utan snarare åt vi lunch på samma lunchrestaurang. Han stod framför mig och betalade och när han stoppade plånboken i bakfickan greps jag av en enorm lust att rycka åt mig den. Det känns som om han har mycket penningar i den och det skulle jag behöva just nu. Herregud, tur att ingen vet vad jag tänker, det skulle bli tvångströja direkt.

Cry me a river

Oj vad jag bölade i går. Det var allt och ingenting som kom på samma gång. En massa jobbiga tankar, stora som små, som bubblade i mig och i går orkade jag inte hålla emot längre utan släppte på slussarna. E fick, som vanligt, vara lyssnare, bollplank och tröstare. Även om ingenting blir löst av en gråtsession känns det mycket bättre i dag. Ibland behöver jag bara få gråta ut ordentligt för att dagen efter kunna ruska på mig och sikta in mig på en sak i taget i stället för att försöka lösa allt på en gång.

Visslingar och rop

Jag tror att jag blev hojtad på från en byggarbetsplats som jag passerade i morse. Eftersom jag försökt göra mig till i dag och har på mig kjol tar jag det som en komplimang!

Goedemorgen

Jag vaknade till. Kände efter. Jajamen, lite kissnödig var jag allt. Sträckte på mig lojt och greppade efter mobilen för att se vad klockan var. Det tog ett tag innan det gick in men när det väl gjorde det satte jag mig i givakt i sängen och frågade E om han inte ställde klockan i går kväll. Han svarade att det hade han inte gjort och konstaterade i samma andetag, precis som jag tidigare gjort, att klockan var halv åtta. Enligt E skulle det ha varit jag som ställt klockan, så våra historier kommer för evigt att gå isär. Men inga hårda ord kastades omkring utan vi gick målmedvetna till attack mot morgonen för att hinna allt vi skulle ha hunnit på extremt mycket kortare tid än planerat.

You are my sunshine

Ibland måste det vara svårt att hänga med i mina svängar. I går kom jag hem, E hade middagen klar och vi åt för en gångs skull vid matbordet och inte framför tv:n. Sedan blev det soffläge och Idol och vi avrundade kvällen med inte ett utan två nya Prison Break avsnitt. Jag tycker egentligen att det är helt värdelöst att de ska fortsätta men samtidigt kan jag inte hålla mig från att titta. Hur som helst, efter ett avsnitt av PB säger jag att jag är trött*. Men, jag ställer upp på ett avsnitt till**. Av någon anledning har E fått för sig att jag ska duka av från soffbordet och när jag tar hans mjölkglas så vickar jag det så att mjölk rinner ut på vår nya matta. Och här, här exploderar jag. Än en gång var det E:s fel att jag överhuvudtaget spillde eftersom han inte dricker ur sina mjölkglas och då går det så här. E fattade ingenting och gick och gömde sig i datarummet ett tag. Efter en stund fick jag krypa till korset så smått och urskulda mig med att jag var trött. Men det känns inte som om E har kunnat slappna av helt och hållet än. Han väntar nog en ny explosion ganska snart. Och det gör han nog tyvärr rätt i, min älskling.

* OBS! Tydlig signal på att något kan gå snett ganska snart
** OBS! Mycket snäll flickvän som ställer upp på ett avsnitt till

Hate to say I told you so

Fem saker som gör att jag föraktar mig själv en smula:

När jag ska tränga mig förbi folk eller hamnar i en situation där man möter någon och blockerar vägen för varandra börjar jag mumla något lite halvhögt om situationen, men tystnar mitt i meningen och slinker iväg.

Att jag fortfarande kan skämmas för saker jag gjort eller sagt som hände för länge längesedan. Till exempel kan jag fortfarande sitta med skammens rodnad på kinderna när jag tänker på den där festen vi var på i gymnasiet med ett gäng killar jag aldrig träffat förut. Självklart var det en av dem jag tyckte var snyggast och självklart var det han som gick in på toan efter mig när jag blivit jättedålig i magen av allt öl. Och självklart förnekade jag att det var jag som åstadkommit lukten!

Att jag inte kan låta bli att glo på människor. Det kan vara sådana som jag tycker ser märkliga ut, sådana jag kan fantisera ihop en historia om eller sådana som ser ut så som jag skulle vilja se ut.

Att jag inte kan låta bli att tjuvlyssna. Jag låtsas läsa min bok men egentligen fladdrar mina öron som kolibrivingar när jag hör något intressant bakom, bredvid eller framför mig.

Att jag har så lätt att komma på saker till den här listan. Det skulle lika gärna kunna stå tio saker, eller tjugo. Mitt nästa projekt blir att komma på fem saker som gör att jag verkligen gillar mig själv. Men den listan lär ta längre tid att skriva.

Gott fläsk

Jag har tappat stilen totalt. Jag ojade mig så det stog härliga till här på bloggen i våras. Beklagade mig över att jag gått ner så mycket i vikt. Nåväl, viktminskningen avtog, stabiliserades och dra mig baklänges om inte vågen börjat peka uppåt igen. Stadigt uppåt, sakta men säkert. När jag precis börjat känna mig hemma i att byxor och kjolar faktiskt sitter bekvämt ska jag alltså börja få byxskavsår på magen igen. Nej nu har jag fått nog. Nu blir det rejäl indragning av moffande av diverse godsaker (vin är undantaget, det är alltid undantaget), bättre mat och mer mellanmål. Jag börjar med ett gott äpple just nu och har redan inhandlat kvällens middag, en primörsallad från Fine Food. Nu är sötebrödsdagarna över!

Manic monday

I går kväll träffades jag och E igen. Innan dess hade vi setts på måndagmorgonen och nu ses vi inte förrän på onsdagkväll. Men, man ska väl inte slita på varandra i onödan. En gång i veckan räcker gott och väl...eller, kanske inte. Men helgen har varit bra. 30-års festen var riktigt lyckad, jag kom väl i säng strax före fyra och gårdagen var tipp topp på alla sätt och vis. Jag träffade kära A och fikade och tog en promenad, sedan dansade jag för fulla muggar och så hann jag och E mysa lite i soffan innan det var dags att sova sött. Men jag måste höja ett varningens finger för filmen Because I said so (eller som den heter på svenska Tre systrar och en mamma! Vem översätter filmtitlar egentligen?). Den började riktigt dåligt och sedan fortsatte den på ungefär samma linje. Den var dock inte värre än Se upp för dårarna som kanske är den värsta smörja jag har sett på länge. Jag gillar lättsamma filmer och jag är inte särskilt petig egentligen, men ni kan gott hålla er borta från de här filmerna. Så, nu ska jag ta av mig filmkritikerhatten och ta på mig konsulthatten för ett par timmar framåt.

En dikt för dagen

Tyst min äskling, var tyst i natt
ta väl hand om min skatt
vårda den ömt och bevara den
jag vill älska med dig igen

Bakisdag

Okej, det här är helt sjukt. Jag drack inte mer än de där två glasen vin i går. Men det ledde till illamående i går kväll (jag måste nog gå till doktorn och kolla upp det här) och så känner jag mig mycket seg i dag. Egentligen skulle jag ha tagit mig ut till Ekerö i dag för att hälsa på en tidigare kollega, men hennes barn blev sjukt så vi fick boka om det. Istället blev det en promenix med S, som mår mycket bättre nu efter sin kärlekskris, och så har jag tvättat och fixat lite i lägenheten i stället. Men det är inte därför jag skriver. Det är för att ni ska få höra det jag lyssnar på just nu. Helt fantastiskt och att jag överhuvudtaget hittade den här låten är tack vare Silverfisken. Så, tack för det! Jag gillar Imogen skarpt så nu är det bäst att ni lyssnar.

I botten av glaset

Konstigt vilka funderingar som dyker upp i huvudet efter två glas vin...

Varför räknar jag kycklingbitarna och potatisbitarna jag har kvar för att de ska matcha in i det sista?
Varför sparar jag alltid det bästa till sist?
Varför äter jag tills maten är slut på tallriken även om jag känner mig mätt redan innan?
Varför säger man att en flaska vin är fyra glas när jag har kunnat dricka två glas på en fjärdedels flaska?
Varför har jag börjat bli så känslig för alkohol?

Kvällens Att göra lista:
Slå in paket till S 30-års fest som går av stapeln i morgon.
Organisera och strukturera upp alla böcker i bokhyllan.
Fixa till cd-skivorna i hyllan ovanför tv:n som riskerar att falla ner när som helst.

Eller så skiter jag i allt, går och hyr en film och slocknar i soffan, lagom lullig och hög på socker och fett...

En äkta norrlänning

Jag kommer från Norrland. Ganska precis mitten av Norrland, beroende på hur man ser det... I dag har min kära vän J tvingat mig att göra ett test på hur norrländsk jag egentligen är. Det visar sig i detta test att jag är 82% norrländsk. Inte riktigt lika norrländsk som Stig Strand men mer norrländsk än Markus Fagervall (om någon kommer ihåg honom). Jag tror att det är paltreceptet som gjorde det. Och det sjuka är att jag aldrig gjort palt själv, någonsin. Men av någon anledning sitter receptet där som en smäck ändå. Och så älskar jag ju surströmming. Men jag hatar mygg och andra flygfän. Tyvärr verkar mitt blod vara extremt smaskigt för jag kan sitta med en svärm omkring mig medan mina vänner kan sitta helt oberörda. Hur som helst börjar jag ju ställa mig frågan vad jag gör i storstan egentligen? Jag borde väl sitta i ett torp i det norrländska inlandet och lägga in min egen strömming. Och hur norrländska är ni egentligen?

Bloggabstinens

Vad är det som händer? Jag har knappt gjort ett inlägg de senaste dagarna och inte heller har jag hunnit läsa mina favoritbloggar så ofta som jag brukar. Kan det vara så att jag faktiskt har börjat jobba i stället? Att jag faktiskt haft för fullt upp för att gå in och läsa bloggarna? Och kan det här nya arbetssättet ha gjort att jag faktiskt känner mig gladare och nöjdare om dagarna?

Jag har förstått det förr men det blir tydligare och tydligare. Jag är en urusel slacker. Jag skulle bli en värdelös hemmafru (förlåt E). Har jag för lite att göra blir jag helt lealös, menlös och energilös. Jag kan låtsas ibland att jag skulle tycka om att gå hemma och äta chokladpraliner, men det är inte ens nära sanningen. Det testade jag i Luxemburg och det ledde till att jag blev superstressad om jag både skulle gå och handla och tvätta samma dag! Dessutom blev jag fet och nedstämd. Så jag överlåter med varm hand åt någon annan att vara hemmafru eller hemmaman.

Duracell

Åh vad jag tycker om vänner som bara ger en energi. Jag har faktiskt ganska många sådana vänner. En del träffar jag oftare och andra mer sällan. Det märkliga är just det att en del av dem träffar jag mer sällan. Varför är det så när de får mig att må så bra? Istället har jag en vän i min omedelbara närhet som förbrukar en hel massa energi. Och jag riktigt känner i kroppen när jag tänker på henne vad som händer när vi träffas. Jag blir spänd, på min vakt och faktiskt ganska otrevlig. Nu har jag precis mailat med en av mina vänner som tillhör kategorin vänner jag träffar mer sällan. Jag blir glad bara jag tänker på henne och hoppas att vi kan ses i helgen. Bara jag inte är kategorin energiförbrukare för henne och att det är därför vi ses så sällan. Hemska tanke. Nej, jag skyller på geografiska problem istället.

Familjeråd

Vi har haft möte hela dagen om en massa olika saker. Nu ska vi precis sätta oss till ett litet familjeråd för att avgöra hur mycket familj och hur mycket företag vi är egentligen. Än så länge verkar det oklart.

Osmakligt

Jag drömde att jag dansade i natt. Det blev varmt. Av någon anledning valde jag att ta av mig byxorna för att svalka mig lite. Inte förrän vi satt på golvet och skulle göra baklängeskullerbyttan insåg jag att trosorna åkt av i bara farten.

Jag känner mig fräsch i dag. Mycket fräsch.

Ljushuvud

Jag är någon sorts självutnämnd elektriker hemma. Jag tycker att det är ganska kul att korta och förlänga sladdar och mixtra med lampor. Men jävlarimig vad det small i går. Jag skulle bara kolla att kontakten till en förlängningssladd passade i uttaget. Jag ställde mig på stolen och pluttade i kontakten i uttaget och POFF så såg jag blixtar och ljussken och stod på golvet utan att riktigt förstå vad som hänt. Och vad hade då hänt? Jo, jag hade glömt att slå av lampan på lysknappen. Och det är inte första gången det här händer. Det är heller inte första gången E tittar på när något sådant här händer. Så i sann "det var inte jag det var någon annan"-anda tänker jag skylla allt på E. Han får ju banne mig se till att lampan är släckt innan jag börjar mixtra. Annars går det så här. Det tog en hel dags vaskande och duschande innan sotet försvann ur min högerhand, men tänk vad lycklig jag ska bli efter den här elchocksterapin.

Jag ser Globen...

...från mitt nya kontorsfönster. Känns lite märkligt men det ska bli riktigt kul med lite nya kollegor. Det var kanske inte världens bästa idé att släpa två superduper-tunga kassar med kontorsmaterial och böcker till det nya kontoret för väl framme dröp jag av svett. Men, men, man får väl alltid en andra chans att göra ett första intryck, eller?!

Helgen har varit bra men ändå inget särskilt. Tjejfesten blev tillslut decimerad till tre tappra brudar som fortsatte dricka vin in på småtimmarna. Ja, jag var en av dem. Det blev nästan som jag hade tänkt mig, men onödigt full vet jag inte om jag blev tyvärr. Lördagen och söndagen spenderades med en kraftfull borr i handen. Det var dock E som stod för borrandet och jag hejade på. Nu har allt som måste upp på våra stenväggar kommit upp och det blev jättebra. Helgen avslutades med en blåslagen kropp efter att vår danslärare fått för sig att vi ska göra baklängeskullerbyttor direkt på golvet. Det har varit skönt att vara hemma i lägenheten en hel helg.

Full rulle

Oj vad mätt jag är! Nu har jag tryckt i mig biskvier och morotskaka. Det fanns inga chokladiga stubbar eller bakelser, men fikat blev en succé ändå. Nu ska jag gå och klippa mig och sedan ska jag ladda för tjejfest i kväll. Jag behöver verkligen ha det och det ska bli så kul att bara köra på. I kväll siktar jag på att bli onödigt full. Jajamen, så får det bli.

Flyttanmälan

I dag är min sista dag på kontoret. Jag ska inte byta jobb, men väl kontor. Det ska bli så himla skönt för det har varit urusel stämning på kontoret sedan i mars och jag känner hur jag dräneras på energi när jag kliver innanför dörrarna. Det nya kontoret har jag gångavstånd till, mycket lyxigt, och det verkar vara roliga personer som sitter där. Men det är inte själva flytten som är intressant utan vilket fika jag ska bjuda på nu på förmiddagen. Jag väljer mellan någon sorts stubbe eller kanske krämiga, smetiga bakelser till oss som är här. Att det kommer att bli chokladsmak behöver jag väl knappt förtydliga. Mmmm vad gott det ska bli.

1987

Jag fick ett mail från en av mina favoritkollegor från förr. Det var en frågesport om 1987. Jag var inte så gammal då men insåg ändå att populärkultursintresset har funnits hos mig från start. Eurovisionfrågor, såpafrågor och musikfrågor tycker jag att jag klarade riktigt bra. Men nutidsorienteringsfrågor gick det sämre med. Tyvärr slås jag av att jag är precis likadan fortfarande. Skådisar, författare, kändisar och skvaller överlag har jag riktigt bra koll på. Politiker och annat skit bemödar jag mig inte så mycket om. Ska man inte börja göra det och verkligen se till att man ser nyheterna och inte Idol varje kväll när man är vuxen? Och betyder det här att jag inte är vuxen än eller är det bara att inse att jag kommer att fortsätta så här, helt ovetande om världsläget som en, en amerikan helt enkelt?

En dikt för dagen

Ja, jag vet att jag tyckt lite väl synd om mig själv på senare tid. Vad kan jag säga? Det är sådan jag är, speciellt på hösten, och det kan gärna hålla i sig långt in på våren. Och här kommer en dikt som tydligt visar att jag varit sådan länge. Den skrevs för snart 7 år sedan.

Att jag är ledsen
det är jag värd
jag är värd att vältra mig
i alla mina besvär

Jag måste låta mina tårar rinna
snyfta och snörvla ett tag
om mina tårar skrämmer
var inte rädd - det är bara jag

Det märks kanske inte idag
men mina tårar ger mig styrka
jag reser mig försiktigt upp
väl på fötter är jag någon värd att dyrka

Livspussel

Jag måste bara få fråga. Hur gör de som har barn egentligen? Jag kan knappt ta hand om mig själv, än mindre E, så hur skulle vi någonsin kunna ta hand om en helt ny individ? I går lämnade vi hemmet strax efter sju. Om jag ska gå i normal tid från kontoret innebär det att jag är hemma precis innan klockan sex. E kommer hem någon gång mellan halv sju och sju. Då har vi precis bara ork för att sno ihop en middag, ofta en onyttig sådan med en massa pasta för att vi inte orkar vänta på något annat, och sedan däckar vi i soffan.

Jag hoppas ju att vi någon dag kan inkludera ytterligare en person i vår lilla familj. Men jag förstår överhuvudtaget inte hur det skulle kunna fungera.

Would I lie to you, baby?

Det verkar som om jag farit med osanning här på bloggen. Jag har hävdat att jag inte är någon sporttjej, men ändå satt jag och såg Sanna Kallurs häcklopp i VM. Och i natt drömde jag om Zlatan! Jag bad honom tolka en tatuering jag hade gjort vid mitt högra nyckelben. Tydligen hade jag inte själv bestämt vilken tatuering jag skulle ha eftersom jag behövde hjälp att tyda den eller så var det bara en riktigt taskig raggningsreplik. Jag tror att jag får gå ut med någon sorts dementi. Innerst inne kanske en sporttjej ligger och trycker och bara väntar på att få fritt utlopp för sin upphetsning vid landskamper och dylikt.

Dancing queen

Jag missade dansen i går eftersom jag var i Umeå och mös med Världens sötaste brorson. Detta har gjort att jag känner mig lite hyper i dag och hade jag stått på scenen i går hade jag nog gett lite mer än Brittan gjorde.

Magstarkt

Jag slogs av en insikt i dag på lunchen. Eller, det är något jag har vetat ganska länge. Jag är egentligen ingen djurvän. Alltså inte så att jag gillar när djur far illa, för det tycker jag är jättehemskt. Jag är bara inte så förtjust i djur överlag om jag inte redan känner dem. Jag tycker att det är mycket obehagligt med okända djur som kommer och ska stryka sig mot mig, framför allt utomlands. Sedan är det självklart så att jag har lättare för vissa sorters djur och måste jag sätta en etikett på mig själv så är jag hundmänniska. Jag älskade ju våran kåta storpudel över allt annat, vi kramades och busade och skällde på varandra, och det borde ju vara värt något.

Den insikt jag slogs av i dag gällde dock hundar. För är det något jag har svårt för så är det det här slabbandet som kan utföras mellan hunden och husse eller matte. Det slickas lite här och var och jag får alltid en olustkänsla när jag måste se på eländet. I dag passerades alla gränser för ära och redlighet. Min kollega satt och gjorde i ordning sina hundars mat, med sina egna bestick. Tur som var hade hon ätit klart. Trodde jag! Efter att hon grejsat runt med sina bestick i det uppblötta torrfodret som hundarna redan varit framme och smaskat lite på satte hon sig och åt upp sin sallad i godan ro. Jag får hurven bara jag tänker på det. Och nu är frågan, är det bara jag som reagerar på detta sätt?

Champagne eller bara ett glas vatten

Okej, för er betyder inte det här någonting men jag har tamejtusan tagit en order i dag. Den satt långt inne vill jag lova (jag och kunden har haft kontakt sedan januari 2006) och det känns så himla skönt. Så, Hurra för mig! Nu ska jag ta mig en klunk vatten.

Allt eller inget

Jag hade tänkt skriva hur dåligt med bloggidéer jag har just nu och hur tråkig jag känner mig. Mest fokuserar jag på de 30-års fester jag ska gå på snart och vilka presenter jag ska samordna. Men det skulle ju bli ett grymt trist inlägg. Så i stället vill jag härmed rapportera att jag hade en mycket bra helg tillsammans med Världens sötaste brorson, min bror och hans sambo och att det samtidigt var jätteskönt att komma hem till E i går eftermiddag.

En dikt för dagen

En sommar när jag var i Halland hos mina kusiner fick jag en utmaning. En utmaning jag inte kunde motstå. På den tiden skulle läpparna målas med läppenna och brun skulle pennan vara. Min mamma tyckte att det var helt galet och sa att det skulle jag minsann inte kunna skriva en dikt om, bruna läppar! Joho, det kunde jag visst. Inget mästerverk, som vanligt, men jag tycker att jag klarade utmaningen ändå.

Bruna läppar

Pojken har vindrufs i håret
och bruna underarmar
Flickan har mascarasvarta ögonfransar
och läppennsbruna läppar
Han ler förälskat mot henne
Hon sträcker ut sin hand
Han har stora händer
Hon har små
Tillsammans går de hand i hand mot solnedgången

Starstruck

Jag blev starstruck i går. Jag såg Camilla Läckberg på Söder. Hon var jättesnygg, supersmal och såg väldigt tillfreds ut. Allt jag ville göra var att gå fram till henne och berätta för henne om hur bra jag tycker att hon är och hur mycket hon inspirerar mig. Hon har ju gjort den resa jag önskar att jag hade kunnat göra. Gått från att vara civilekonom till att bli en extremt framgångsrik författare. Allt det här önskar jag att jag hade sagt. Men innan jag hann börja röra mig emot henne stoppade jag mig själv och gick vidare med min dag.

I'm not ready for this sort of thing

Jag åt middag med L i går. Som vanligt när vi träffas är det högt och lågt som avhandlas. Jag insåg att just nu står vi på helt olika ställen. Hon sprudlar av energi och är uppfylld av alla möjligheter som existerar runtomkring henne, själv är jag tvärtom. När vi skildes åt vid tunnelbanestationen förstod jag att det är nu det är dags att göra något åt mig själv. Alla tankar på framtiden rörande mig och E handlar egentligen om att jag inte vågar titta på mig själv och min framtid. Men det är dags att förändra det nu. Jag måste verkligen utvärdera mig själv, fråga mig själv vad jag håller på med och börja leta mig andra vägar om jag känner att det jag gör just nu inte är rätt. Fy tusan vad jobbigt. Kanske måndagar är bättre dagar för att göra lite självrannsakan än torsdagar? Och då får jag ju helgen på mig att vila...

En lill-lördags eftermiddag

Jag sitter och försöker jobba lite hemifrån, men det är så mycket annat som drar. Disken. Tvättberget som behöver sorteras. Och framför allt, lägenheten. Tankar på den. Nu börjar vi närma oss avslutningen på pysslandet och det är nu min ambivalens riktigt kickar in. Blir det bra med en tavellist ovanför sängen för att kunna få lite myspys i sovrummet eller borde vi göra en sådan där målning som verkar vara så populärt i alla inredningsprogram? Hur ska vi göra med de förbenade små högtalarna som enligt E är det som ger vårt hemmabiosystem surroundljud? De är ju så fruktansvärt fula och tydligen ska de sättas upp på väggen. Blev det bra med den där bautafåtöljen? Och gillar jag verkligen kuddarna jag köpte? Nu får vi börja snåla också för det verkar som om vi måste köpa en ny bil och det har vi egentligen inte råd med. Vi får skrapa ihop våra besparingar så kanske det löser sig. Jag älskar att ha bil men hatar kostnaderna den för med sig. Så, nu har jag fått skriva av mig. Nu ska jag försöka gå vidare med min dag.

En dikt för dagen

För att spinna vidare på gårdagens inlägg om barn hittar jag en dikt som jag skrev till mina vänner precis innan de fick sitt första barn. Lilla F, som inte är så liten längre, fyllde nyligen hela fem år! Jag inser också att den här dikten skulle jag kunna applicera på alla jag känner som fått barn och kanske någon gång också på mig och E. Eller, kanske inte...

Så vilar du där i magen
i tryggt förvar
men snart tittar du fram
och då rusar vi till ditt försvar

Men du är trygg
du har tur redan nu
hoppas du vet det
lilla du

För det finns en sak
ingenting kan förändra
du har världens bästa
föräldrar

Urblåst

Jag känner mig tom. Eller kanske är det egentligen tvärtom? Jag är för fylld av funderingar, vilket gör att jag inte orkar tänka på något och därför känner mig tom. Hur som helst har jag bestämt mig för att jag måste rycka upp mig. Ibland måste jag påminna mig själv om hur jag gör när jag vill ha roligt och också påminna mig själv om att jag faktiskt har det förjäkla bra. Men det är svårt när det känns som det gör just nu. Så prio denna september är jag och sådant som gör mig glad och får mig att må bra. Men också prio på att glädja andra i min omgivning, för jag vet att det lyfter mig när det känns så här. Detta betyder att jag från och med nu måste sluta vara sparsam med mina pengar. Det kommer tyvärr att bli alldeles för lätt för mig som bara precis nyligen lärt mig hur man sparar. Det betyder också att jag måste träffa mer människor, ta mig ut och svira och skratta en hel massa mer. Det borde inte vara så svårt...

Babyblues

Jag måste säga att jag tycker att Alexs inlägg i dag var fint. Och jag förstår vad han menar. Jag vill inte heller bli en gammal mamma. Men vad gör man när den andra absolut inte känner sig redo och själv vacklar man varje dag mellan att man är det och att man inte är det? En självklar slutsats borde ju då vara att vi inte är redo ännu, eller?

Soundtrack of my life

Jag har alltid lyssnat mycket på musik. Jag älskar musik och älskar att upptäcka nya artister. För ett par år sedan avtog intresset, faktiskt mycket i och med att jag laddade ner musik. Men nu har det ökat igen. Nu köper jag bara skivor, laddar inte ner längre, och det bästa jag vet är känslan när man öppnar cd-fodralet och kan läsa texterna till låtarna där. Det finns ett antal låtar som har varit extremt närvarande vid olika perioder av mitt liv. De tänkte jag räkna upp här.

The power of love med Frankie goes to Hollywood
Den spelades alltid som sista låt på ungdomsdiscot hela stans högstadieelever gick till på fredagkvällarna. Den stora drömmen var ju att han med stort H skulle bjuda upp mig till den här låten, bekänna sin kärlek till mig och kyssa mig, lika mjukt och vackert som låten är. Det hände aldrig, men drömmen levde riktigt stark och jag kan fortfarande känna vad jag längtade efter när jag hör låten.

Rhythm is a dancer med Snap
Sommaren -92. Vi låg i Idas tält hela sommaren och läste gamla Vecko-Revyn och började umgås med killar lite mer på riktigt. På det sättet som innebar att man började få killkompisar och sedan fick man gå och tråna efter "killkompisarna" eftersom man i hemlighet var lite betuttad i dem.

Run to you med Whitney Houston
Det var I will always love you som blev den stora hiten. Men för mig var det här den enda låten som räknades i Bodyguard. Jag var olyckligt kär i Jimmy och var alltid hemma hos honom. Självklart lyssnade vi, som alla andra, ofta på soundtracket till Bodyguard. En dag sa jag till honom att Run to you var min favorit. Helt plötsligt började han översätta låten till svenska, medan vi lyssnade på den. Det kändes som om jag skulle sprängas för det var ju mina ord som kom över hans läppar.

Vogue med Madonna
Jag skulle kunna välja vilken Madonna låt som helst från The immaculate collection. Madonna var min stora idol och allt hon gjorde var det bästa jag visste. Jag ville vara som henne på alla sätt och vis och kassettbandet gick på repeat i mitt rum.

Insomnia med Faithless
Min älskade vän J:s favoritlåt och den kom därmed också att bli min. Oj, vad vi har dansat till den här. Jag blir bara glad när jag tänker på oss och våra mer dansanta stunder.

Istället för ljud med Kent
Det var Gravitation som lockade mig in i Kents nät. Men det var Istället för ljud som jag och min älskade vän J somnade (läs: slocknade) till varje natt på Cypern. Vi åkte dit sommaren innan sista året i gymnasiet och de här stunderna med J är kanske det mest bestående minnet jag har av den resan...

A long december med Counting Crows
Kråkorna är mitt favortiband, alla kategorier. Just den här låten representerar min tid i Luxemburg som au-pair. Jag längtade hem och det kändes som om december aldrig skulle ta slut.

Långsamt farväl med Mauro Scocco
Hur tragiskt det än kan låta är det här min och E:s låt. Det är den enda vi har kunnat enas om och den är hemsk. Det beskriver exakt hur det kändes när jag kom hem från Luxemburg och vi höll på att göra slut. Jag kan än i dag knappt höra den här låten utan att få tårar i ögonen.

Babylon med David Gray
Jag gjorde min drömresa tillsammans med en kompis. I tre månader var vi borta. Efter två månader hamnade vi på Nya Zeeland och där upptäckte jag David Gray. Varje morgon i bussen som tog oss mellan olika städer lyssnade vi på White ladder-skivan. Jag började längta sjukt mycket efter E, snart, snart skulle jag komma hem till honom, och Davids längtansfulla röst beskrev det jag kände.

När jag satte mig ner för att tänka igenom vilka låtar som har haft stor betydelse i mitt liv inser jag att det blir svårare ju äldre jag blir att peka ut de där fullträffarna. Kanske är det för att det ligger så nära mig fortfarande så jag har svårt att sätta fingret på de där låtarna som jag ser så klart med 15 års perspektiv. Kanske är det också så att jag inte lägger lika stor vikt vid låtarna i dag som jag gjorde då. Nuförtiden är det Mora Träsk som gäller. Så fort jag hör dem blir jag överlycklig för det betyder att Världens sötaste brorson inte är långt borta. Så kom igen. Nu går vi på Tigerjakt!

God morgon världen

Gårdagen slutade bättre än den började. Precis när jag höll på att somna väckte jag mig själv genom att skratta till. E tittade lite fundersamt på mig, han undrar nog hur det står till rent mentalt. Men en trevlig avslutning på en dag jag helst vill glömma var det.

It's a man's world

Det här gör nästan mig ännu mer irriterad*. E ringde själv till elbolaget och nu blev det ett helt annat ljud i skällan. Enligt dem ska det här vara åtgärdat till på fredag. Vi har bara haft lite kort mailkontakt, jag och E, men det verkar inte som om han sagt något annat än det jag sa. Så, vad är skillnaden? För det kan väl inte vara det att E är en kille och jag är en tjej som gör att vi bemötts så olika i dag!?


*fast egentligen blir det bara skönt att få eländet klart så jag är mest glad ändå...

Groundhog day

Jag ska inte tråka ut er med detaljer, eller jo, det ska jag faktiskt, men den här dagen blev ännu värre än befarat (se tidigare inlägg). Jag är så förbannad just nu så att jag skulle kunna börja lipa. Och det är ingen vacker syn, fråga E.

Elbolaget, som har fakturerat oss felaktigt för elen i tre och ett halvt år, har nu malt runt ärendet i sina kvarnar. Vi får tillbaka 2 000 kr för perioden maj 2006 till nu. De tidigare åren verkar man helt ha bortsett ifrån. För att vi ska kunna komma till rätta med det här måste vi alltså göra en reklamation. En reklamation innebär att jag ringer till kundtjänst - IGEN - och berättar för dem om det hela - IGEN - och de samlar all information - SOM DE REDAN HAR - och så får vi vänta medan någon annan inkompetent idiot väljer att bortse från något annat år där de gjort fel. Helst skulle jag vilja storma upp på huvudkontoret och sätta mig med den som handlade detta ärende från början och så får jag göra jobbet åt dem. Det verkar vara min enda chans att få detta rätt. Det handlar inte om att de gjort fel, de är alla överens om att de gjort, utan det handlar om att någon hoppas på att jag ska strunta i att de gjort fel för att jag får en fjärdedel av det vi egentligen ska ha tillbaka. Det kan de glömma!

Mitt riktiga jag

En liten reflektion efter mitt senaste inlägg. Jag ser uttråkad och snipig ut. Nu ångrar jag att jag lade ut den där bilden. Jäkla skit-måndag!

Måla mitt ansikte

Jag hittade en länk på Alex Schulmans blogg till en ansiktsmorf-grej. Jag gillar allt som har med hur man skulle kunna se ut att göra. Och så här skulle jag se ut om jag var målad av Botticelli.

Ömhetsbevis

Jag blir så trött på mig själv. Ibland vecklar jag in mig i diskussioner jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur. Särskilt vad gäller mig och E. I går var ett typexempel på det. Jag drog igång en diskussion och det var egentligen alldeles för sent och vi var alldeles för trötta. I övrigt har helgen varit bra. Bröllopet var väldigt trevligt och brudparet var mycket vackert. Under middagen visades det bildspel med bilder av brudparet och många fina bilder blev det. Jag och E insåg att vi aldrig skulle kunna ha sådant på vårt eventuella bröllop. Det finns i princip inte en bild på oss tillsammans där någon av oss inte ser ut som en idiot. Och vad gäller vårt eventuella bröllop skulle vår helg peka på att det inte blir något sådant. E:s största ömhetsbetygelse i helgen var ett pekfinger i min rygg. Min största ömhetsbetygelse var en skopa ovett i går kväll. Men i dag är en ny dag, det är en ny vecka och i kväll ska jag krama om E ordentligt när han kommer hem.