fredag 31 augusti 2007

För att jag inte är mognare än så här

Trevlig helg! Nu ska jag packa för en hel helg av bröllopspartaj och kärlek.

En dikt för dagen

Det här är en av mina favoriter. Känns lite pinsamt att erkänna för nu är den öppen för sågning. Men, jag får väl stå för det. Jag gillar den här dikten.

Rita mig
skissa
olja
etsa mig

jag lämnar
ett spår i ditt minne
fastnar
på din näthinna

Skönheten
i betraktarens öga
det är jag

Schhhhh

Jippie. Nu har jag kirrat E:s 30-års present. Rätt så långt i förväg i och för sig, han fyller i oktober, men det känns grymt skönt att den är avklarad. Det är bara lite småfix kvar, men i stora drag är den helt klar. Den blev lite dyrare än väntat, men vad tusan, man fyller bara 30 en gång och när jag för en gångs skull har lite pengar är det väl lika bra att spendera dem på någon jag älskar. Det här inlägget kan tyckas lite onödigt, men det är det inte för E kommer att storkna av nyfikenhet när han läser det här. Hemligheter, man måste ju bara älska dem.

Tillbakablick


I dag är det tio år sedan prinsessan Diana dog. Det betyder att det i dag är exakt tio år sedan jag lämnade en gråtande E, mamma och pappa på flygplatsen för att åka till Luxemburg. Jag har sällan gråtit så mycket som jag gjorde då. Och jag minns att jag kände mig som en dålig människa för att jag inte riktigt kunde ta till mig Dianas död. Min egen förändring kändes för mycket för att jag skulle kunna känna något annat.

Jag inser också att jag ofta varit på väg någonstans när stora saker hänt i världen. Den 10:e september 2001 åkte jag och en vän till Thailand. Vår drömresa, som skulle ta oss ut i världen i tre månader. Den 11:e september satt jag, totalt jetlaggad, och åt frukost på ett hotell i Bangkok. På tv:n pratade en thailändsk röst upphetsat. Jag och J tittade på varandra och sa att det verkar ha hänt något. Inte förrän vi hamnade i hotellsängen efter en liten utflykt insåg vi vad som hade hänt. Även då var det svårt att ta till sig eftersom jag kände mig så avskärmad från livet utanför min bubbla. Kanske det är symptomatiskt för mig. Jag lever mitt liv i en liten egobubbla utan inlevelseförmåga och känsla för andra.

Usch, deprimerande tankar för en fredag. Gå ner och titta på inlägget om Praktikanten igen så kanske jag verkar vara en aningens roligare person.

Tompa är galen

Och ibland är han bara läskig.

Tompa är glad

Han kan vara lite läskig ibland, men det här får mig att skratta varje gång.

Praktikanten

Jag älskar Ross the Intern hos Jay Leno. Så otroligt rolig. Häromdagen såg jag när han intervjuade folk som provspelade för en ny dokusåpa, Who wants to be a superhero, och det var väldigt kul. Mitt favoritklipp av Ross är dock när han möter Steve Irwin. Fira in helgen med det här.

Spriiiiing

Herregud vad jag är stressad i dag. Inte av jobbet, nej, nej. Jag vaknade stressad av världens jobbigaste dröm. Av någon anledning var jag i Norrland och skulle ta flyget till Stockholm och så vidare ut i världen. Jag insåg helt plötsligt att jag höll på att missa flyget och då startade kaoset. Först och främst behövde jag ta en buss in till Umeå för att hinna med flyget och då skulle jag behöva skjuts av någon till bussen. Jag stod vid vägkanten och liftade, två killar som jag känner stannade och sa att de möjligtvis skulle kunna skjutsa mig till bussen. Däremot hade tjejen i baksätet tydligen något emot detta eftersom hon var intresserad av en av killarna, så det tog en lång stund bara att övertala henne om att jag inte på minsta sätt var intresserad av någon av dem. Stressen ökade för varje minut, jag höll på att strula med vad jag skulle ha på mig (!) och vi höll på att köra fel på väg till busstationen. Det sista jag minns är att vi sladdade in på gårdsplanen där bussen skulle avgå och att jag sprang mot hållplatsen. Den här morgonen var den första på länge då det kändes ofantligt skönt att klockan ringde. Mitt hjärta behöver lite tid att återhämta sig på så jag siktar på en lugn arbetsdag i dag.

torsdag 30 augusti 2007

Crash, boom, bang

Det blev inget besök hos reumatologen. Tiden som jag hade turen att få visade sig vara trippelbokad. Så nu blir det ett besök i mitten av november istället. Skönt på ett sätt i och med att beskedet skjuts upp. Å andra sidan är det frustrerande när jag äntligen tagit tag i det hela och stålsatt mig inför att få det hela överstökat. Nåväl, nu ska jag sluta skriva om Sjögren ett tag.

En dikt för dagen

När man är precis fyllda arton och olyckligt kär kan dikter se ut på detta sätt.

Varför måste du förstöra allt
jag som klarade mig så bra
Varför måste du visa dig
efter du bestämt att jag är ingenting att ha
Jag ville inte se dig mer
är det så svårt att förstå
Det var därför jag inte tittade
när jag reste mig för att gå

Like sand through the hourglass...

Jag är lite nervös i dag. Jag har nämligen haft besvär med mina ögon i drygt ett och ett halvt år. De är extremt torra. Jag använder inte linser och det är inte något specifikt tillfälle på året som det här symptomet uppträder, utan det blir värre lite nu och då. När jag gick till en läkare i december förra året började han svamla om Sjögrens syndrom. Låter inte det som någon sorts sjukdom i Days of our lives? Hur som helst är det en reumatisk sjukdom och i dag har jag fått tid hos en reumatolog som ska titta på det här. Jag ljög i början av det här inlägget. Jag är grymt nervös för jag vill verkligen inte ha den här sjukdomen. Så håll tummarna för mig i dag.

onsdag 29 augusti 2007

En dikt för dagen

Min kära mor har börjat måla akvareller. Hon är jätteduktig och nu har hon fått för sig att hon vill måla mina dikter. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Framför allt vet jag inte om jag vill att hon får läsa allt jag har skrivit. Men dagens dikt skulle hon kunna måla, utan problem.

Om du var en kudde
vill jag vara din säng
Om du var en blomma
vill jag vara din äng

Var du än är
vad du än vill
så finns jag där
när du säger till

Om du var lycklig
är du det nu
jag är din
när du är du

Blod, svett och tårar

Jag är absolut ingen sporttjej. Kollar väldigt sällan på sport. På sin höjd kan jag sitta framför en engelsk ligamatch och slötitta så länge som E masserar mina fötter. Men i dag kunde jag inte låta bli att kika på Susanna Kallur i finalen. Och jäklar vad synd jag tyckte om henne när hon hamnade på en fjärdeplats med en hundradels marginal. Hur hon satte sig ner och kämpade för att hålla tillbaka tårarna och tillslut fick se sig besegrad. Själv lät jag tårarna flöda fritt.

tisdag 28 augusti 2007

En dikt för dagen

Jag och E har pratat lite om vilka fördelar och nackdelar vi ser hos varandra. Min största nackdel, inte helt oväntad, är att jag analyserar för mycket. Det stämmer mycket bra. Jag tycker att jag blivit bättre, men fortfarande kommer det dagar då jag inte riktigt kan stänga av tankarna.

Analyserar, kontrollerar, deformerar
ord
vrider, vänder, gråter
mord

Dödar alla känslor
gråt
försöker vända tillbaka
förlåt

Hungry eyes

Jag har just kommit hem från en kortare affärsresa och är hungrig som en tok. Helt sjukt hungrig. Jag är en sådan som inte kan fungera utan mat. Jag skulle aldrig kunna glömma bort ett mål. Förresten tror jag aldrig på dem som säger att de har "glömt bort" att äta lunch. Det måste vara någon sorts lurendrejeri, eller helt obegriplig bantningsmetod. Min mage skulle se till att jag minsann hörde dess missnöje om lunchen blev försenad. Den börjar ju för tusan kurra vid halv tio på förmiddagen. E har lärt sig det här den hårda vägen och han har lärt sig riktigt bra. För något år sedan ringde jag när jag var på väg hem från jobbet och jag var på riktigt uselt humör. När jag kom innanför dörren hör jag E komma springande från köket, där han står och lagar mat. Jag öppnar munnen, förmodligen för att fortsätta häva ur mig okvädningsord, och vips så ligger det ett geléhjärta i munnen. Det är kärlek det.

måndag 27 augusti 2007

Semesterlängtan

Så var den här. Hösten. Och semestern känns helt plötsligt väldigt avlägsen. Tur för mig då att jag inte gjort det här inlägget tidigare. För här kommer min semester i bilder, så som den såg ut i stora drag:














Jag hann umgås lite med världens finaste farfar, som fyller 95 år i oktober!










Utsikten från min lilla stuga vid havet. Den ligger alldeles intill Huset vid havet. Notera särskilt tapeten som jag och E kämpat med för att sätta upp.










En båtutflykt är obligatorisk när man är i Huset vid havet. Skönt att gå barfota på släta klipphällar.













Bröllop! Oj, vad roligt det var. Allt var så fint och alla var så glada. Mer sånt åt folket!










Surströmming! Ett måste för mig, mor och M. Vi åt med god aptit och E höll sig borta med hjälp av golf.










Jag och världens sötaste brorson på stranden. Jag höll på att storkna när jag såg min rejäla valk på magen, tills jag insåg att det var brorsonens mysiga och knubbiga arm.












Och slutligen, för man måste avsluta en semester med att pussa på honom, Världens Sötaste Brorson!

En dikt för dagen

Det här är en dikt jag kom på när jag var på väg upp till universitetet. Jag läste Pedagogik just då tror jag. Jag promenerade och plötsligt kom orden fram i mitt medvetande och började pocka på. Jag minns att jag nästan småsprang den sista biten för att hinna sätta mig någonstans och börja skriva ned orden som bara ville komma ut och fästas på papper.

En desillusionerad drömmare
en vacker dekor
vi leker allvar
en lek ingen förstår

I en uppdiktad skönhet
går våra drömmar i kras
med sikte på en evighet
två stormar i ett vattenglas

Bröllopsnoja

Jag och E ska, som sagt, på bröllop nästa helg och nu ska det tydligen skrivas vitsiga saker om varje gäst på bröllopet. Eftersom jag knappt träffat bröllopsparet fick vi ett sms i går som bad oss skriva ihop lite om mig och mina intressen. Jag försökte knåpa ihop någon vitsigt om mitt yrke och sedan skrev jag att jag älskar att dansa. Vi skickade glatt iväg vårt bidrag och trodde att allt var klart. Men icke. Två intressen skulle minsann stå med i häftet. Jag började febrilt fundera på vilka fler intressen jag har. Äta god mat. Ligga i soffan och kolla på tv-serier (just nu: Australia's next Top Model). Dricka rödvin. Äta choklad. Läsa böcker. I princip allt jag kom att tänka på skulle antingen peka på att jag var alkoholist, ett fetto, latmask eller tråkmåns. Så i valet mellan pest eller kolera lät jag E välja. Han valde rödvin och choklad. Så nu är jag både en alkis och ett fetto.

söndag 26 augusti 2007

Våffeldag

Oj vad jag har vräkt i mig våfflor i dag. Fick ett himla sug i morse och vips så blev det eftermiddag och jag har tryckt i mig en hel massa våfflor, med jordgubbssylt och grädde. En bra inledning på avslutningen av en mycket lugn och trevlig helg. Nästa helg blir det bröllopsfest i dagarna tre. Tur att våfflorna i magen hinner sjunka undan innan det är dags att pressa sig i finklänningen.

fredag 24 augusti 2007

Happy happy joy joy

Jag är så glad! Min älskade vän EE har fått nytt jobb. Hon hatar, och då menar jag verkligen hatar, sitt nuvarande jobb. Ett jobb där hon stått ut i snart två år. I övrigt lever hon det liv hon vill leva, med man och hus (dvs renoveringsobjekt) i den lilla by där hon växte upp. I går föll sista pusselbiten på plats och hon fick ett jobb som passar henne som hand i handske.

Kanske lever hon inte det liv just jag vill leva. Men det är så härligt att se hur allt bara kan falla på plats så där. Jag hoppas att det innebär att det kommer att göra det för mig någon dag också, även om många av mina pusselbitar redan ligger på plats.

Are you talkin' to me?

Jag såg att Mats har en utmaning på sin blogg som jag inte kan motstå. Eftersom jag gillar hans blogg så mycket. Utmaningen ser ut som följer (saxat ur Mats blogg)

REGLERNA: Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar". (Det fanns en liknande utmaning för nåt år sen, så jag snor helt enkelt idén, det var så himla kul, men jag har nya frågor.)


1. Vilket år är du född?










2. Hur definierar du din sexuella läggning?













3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner?







4. Och din sämsta?






5. Vad söker du hos en partner?







6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamnet)?









7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?

(svår fråga - jag är inte mycket för uniformer och fick verkligen grunna på detta)





8. Vilken kändis är hetast enligt dig?













9. Vad gör dig avtänd?





10. Vem hade du ditt första riktiga förhållande med (förnamnet)?









11. Vilken kroppsdel, förutom munnen, gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner?








12. Ett kärlekspar på film eller tv som du gillar?

Välkomna ut ur burarna

Efter första duschen i glasburen kan jag konstatera att jag älskar den. Lagom stor, med bra svängrum och tillräckligt liten för att vi ska kunna förflytta alla skit vi haft i sovrummet till badrummet istället. Hurra. Nu ser äntligen vårt sovrum ut som bara det, ett sovrum. Och badrummet kommer efter helgens tripp till IKEA (stackars mig) att se ut som ett badrum också. Det artar sig.

torsdag 23 augusti 2007

Kalldusch

Nu har vi äntligen fått hit en hantverkare som verkar kunna något. Han ska sätta upp våra duschdörrar och jag hör honom flåsa och snörvla i badrummet. Det ska bli så himla spännande att se hur det blir därinne med de där duschdörrarna på plats. Snart, snart ska pysslet med lägenheten vara klart. Snart...

En fundering jag får vad gäller hantverkare är också om det bara är jag som får mindervärdeskomplex i närheten av dem, eller om någon fler också kan få det. De ser alltid så bestämda ut och tittar uppfordrande på en så att man blir alldeles darrig i knäna om man inte kan svaret på deras fråga. Snacka om ett släkte som är medvetna om sin kompetens.

En dikt för dagen

Jag ser att jag har skrivit det förut. Men just nu har jag en sådan där period igen där jag känner mig bortkopplad från alla andra. Jag går runt och betraktar mig själv utifrån. Alla skratt och andra känsloyttringar känns inte i magen utan ligger liksom utanpå. Det är en läskig känsla och just nu känns det som om jag alltid kommer att känna så här. Därför kom jag att tänka på den här:

Vilda längtan
rör i mig
jag är trött på att vänta
vänta på dig

Apati
i mitt mentala rum
inga känslor ryms
och tystnaden är stum

Jag orkar inte
snart är det slut
sista varningen
Om en minut...

Jag vet inte om jag ska tycka att det är skönt eller skrämmande att jag verkar ha känt på samma sätt för nästan exakt tio år sedan.

tisdag 21 augusti 2007

Telepati

Jag fick ett mail av min vän A-K. Precis när hon gick in och läste nedanstående inlägg gick Another horsedreamer's blues igång på hennes mp3-spelare, av 559 låtar! Hur sjukt är inte det?

Margery's dreaming of horses

Ännu en dag fylld av seghet. Jag har sovit så fruktansvärt dåligt i natt. Det är inte riktigt likt mig, men har varit så ett par nätter nu. I natt drömde jag att jag, som vuxen, fick ta all den skit jag tog emot på mellanstadiet. Från samma personer som då. Och i stället för att bli förbannad, vilket jag hoppas att jag skulle bli i dag, blev jag så otroligt sorgsen och ledsen. Allt jag ville var att storböla, men tillslut tror jag faktiskt att mitt logiska jag gick in och sa till mig själv i drömmen att det bara var en dröm. Då gick det över. Jag undrar vad denna dröm kan betyda. Håller jag på att gå tillbaka och bli den lilla mes som jag var på mellanstadiet, som aldrig någonsin vågade stå upp för sig själv? Eller sörjer jag kanske något som jag har förlorat på väg ifrån den lilla mesen? Eller var det helt enkelt en värdelös dröm utan mening som förstörde ännu en god natts sömn?

Rubriken är lånad från mitt favvoband Counting Crows låt Another horsedreamer's blues. Inte deras bästa låt men raden "she's trying to be a good girl, and give 'em what they want" talar verkligen till mig.

En dikt för dagen

När jag gick i högstadiet (8:an) fick vi en uppgift. Vi skulle gå ut och sätta oss i skogen och skriva något, en dikt eller några rader om det vi upplevde. Min dikt blev så här:

Höstkärlek

De gula löven prasslar
när vindarna tar i
Någonting i skogen rasslar
sekunder virvlar förbi

Skogens bär lyser klara
mot markens tysta fält
Det är dags att svara
på frågan som jag ställt

Trädkronornas tysta svar
föder inom mig ett hopp
Solen ler mot mig så klar
vacker är din kropp

Vinden drar sakta över jorden
drar sakta över mig
Små, små är orden
jag vill säga dig

måndag 20 augusti 2007

Far är rar

Jag försöker gömma mig bakom någon sorts anonymitet på den här bloggen. Det är liksom lite lättare att skriva då, tycker jag. Linda Skugge och Alex Schulman gör det bra, liksom alla andra som "outar" sig helt och hållet på bloggen. Men det här var en godbit som var för bra för att vara sann. En av männen på det katastrofala omslaget är nämligen min kära far. Eller pappi som han heter i mer informella kretsar. Gissa gärna vem ni tror har sått fröet till den jag är i dag. Jag väntar med spänning...Bild: den har jag lånat från http://katastrofalaomslag.blogspot.com

Gårdagen i korthet

Städa efter myskvällen med brudarna. Många olika glas blev det, med väldigt varierat innehåll.
Promenad med S till Hornstull och fika på Copacabana.
Eftermiddagsmys i sängen med en tidning ackompanjerat av E och hans vänners gapande till fotbollen.
Hämtmat framför Scrubs.
Egentligen skulle kvällen ha avslutats med en film, men eftersom den var så kass var vi tvungna att jämna ut humöret med ytterligare tre avsnitt av Scrubs.

Ett råd: se inte Illusionisten. Seg och inte det minsta spännande. Dessutom var kemin mellan Edward Norton och Jessica Biel obefintlig.Är du sugen på trollerifilm ska du istället se The Prestige. Mycket bra rulle med underbare Christian Bale (ja, jag är lite kär i honom) och Hugh Jackman.

Sudda bort din sura min

Det är inte min dag i dag. Jag hade precis skrivit ihop ett inlägg, länkat och fixat och lagt upp en bild på en snygging och så gjorde jag något knas med mina stelfrusna fingrar (jepp, är iskallt på kontoret även i dag) och vips, så var inlägget borta. Så jag ger upp för tillfället och hoppas på lite mer energi för bloggen efter lunch.

lördag 18 augusti 2007

Åh åh åh tjejer

I kväll blir det tjejhäng hemma hos oss, eller mig kan jag skriva för E är faktiskt iväg på svensexa. Det ska bli så himla mysigt att dricka en massa vin, äta massvis med godsaker och babbla om allt som hänt i våra liv. Vi är ett par tjejer som hängt ihop i snart 15 år så vi har delat det mesta med varandra. Vanligtvis när vi ses har fåglarna påbörjat sitt morgonkvitter när vi säger godnatt. Jag hoppas att det blir en sådan natt i natt.

fredag 17 augusti 2007

Skärpning

Det här är en uppmaning till mig själv. Nu jädrar är det skärpning som gäller. Kör igång och jobba på riktigt. Semestern är faktiskt över sedan i måndags morse. Sluta känna efter hur ont det gör i nacken och hur seg jag är i huvudet. Sluta surfa runt på Facebook och på alla andra bloggar som jag gillar. Och sluta söka bekräftelse genom att se vilka som lämnat kommentarer på bloggen och varför. Jag vill inte höra några bortförklaringar, det är bara att knipa käft och börja jobba!

Indoktrinering

Våra vänner J och M har precis förlovat sig. Han friade på ett mycket romantiskt sätt och jag är jätteglad för deras skull. De är den typ av par som bara är helt självklara tillsammans.

Men i och med snacket jag och E hade i somras tror jag att min hjärna fått en överdos av förlovningar. I somras drömde jag att E friade med en ring som ligger i en liten plastkula som man får betala för i en sådan där manick där man vrider om handtaget. Jag tyckte nog att han kunde göra bättre ifrån sig. Och i natt gjorde han det. I natt kom han med ett helt knippe ringar, som i en nyckelknippa, och skulle ha mig till att välja ring. Jag kunde inte riktigt se någon jag gillade och jag tyckte det var mycket oroväckande att se vad E fingrade på för ring (se nedan). Tur som var vaknade jag upp i rättan tid, innan jag tvingades välja. Är det någon mer än jag som tycker att det är dags att jag skaffar mig ett liv?
Bild: den har jag lånat från vigselbutiken.se

En dikt för dagen

Bara för att...det är fredag. Och vi kan alla behöva lite melankoli inför helgen, eller?

Ord som förlorat sin mening
en känsla som söker sin lust
Nära söker sin närhet
och anar ingen större förlust

Ett sug i magen som saknas
fjärilar som flugit sin kos
Skrattet som inte vill skrattas
och tårar i daglig dos

Hypokondri

Ja, jag gick till läkaren i dag. Men bara för att du tjatade så mycket i går L. Jag vill ju dansa som bara den på söndagar i höst. Min stackars fotknöl är fortfarande svullen efter dödshoppet i maj och i dag sa farbror doktorn att jag gjorde en klassiker helt enkelt. Lyssnade inte på kroppens signaler, lindade inte foten och nu får jag skylla mig själv. Okej, riktigt så kanske han inte uttryckte det. Men röntga foten ska jag i alla fall få göra. Och tåhävningar ska jag göra varje morgon och kväll. Och när jag börjar dansa ska jag linda foten, inte för att det hjälper när jag dansar utan för att det påverkar mig mentalt så att jag inte stukar foten igen. Det sista tycker jag var särskilt intressant. Kanske jag ska testa på ett dödshopp med lindad fot. Det kanske skulle bli succé.

torsdag 16 augusti 2007

En dikt för dagen

Kärlek. En svår känsla. Ibland räcker orden inte riktigt till. Ibland bara vet man att den finns där. Ibland inte. En vän till mig har en ordentlig kris just nu i sitt förhållande. Han finns i Washington, hon finns här. Så har det varit i två år. Nu säger han att han inte vet om han älskar henne längre. Det gör riktigt ont.

Jag och E har också dalar. I somras hade vi det i två nätter när jag låg och storgrät och vi diskuterade allt ifrån bröllop till barn. Efter våra snack känns det otroligt bra och jag har inte tvivlat på att han älskar mig. Tack och lov.

När jag kom hem från Luxemburg var det en annan femma. Vi hade varit tillsammans i ganska precis tio månader när jag åkte. Först sa vi att vi skulle ta dagen som den kom men att man alltid måste förvarna den andra om att man var intresserad av någon annan. Efter ungefär en vecka insåg jag vilket skitsnack det var. Inte ville jag ha någon annan. Vi kom överens om att det var vi ändå. Trots avståndet. Jag var borta i drygt tre månader.

Under dessa tre månader hann det hända mycket för oss båda. E flyttade hemifrån och på ett sätt gjorde jag det också. Jag fick ju inte bara ta hand om och klara mig själv i ett nytt land utan också ta hand om en helt ny familj och skapa mitt eget sociala nätverk. Jag längtade så otroligt mycket efter E. Han kom och hälsade på en helg, den helgen vi firade ett år. Efter att han åkt tvättade jag inte sängkläderna på jag vet inte hur länge. Jag begravde mitt ansikte i den kudde E hade sovit på och drog efter andan allt vad jag kunde. Bara för att få en pust av hans underbara lukt.

När jag kom hem var vi som främlingar för varandra. Det var precis före jul och vi hann knappt träffas något innan julstöket drog igång. På juldagen var vi ute båda två. Nyktra båda två. Jag kom ihåg att jag dansade till Janet Jacksons låt Got 'til it's gone och tänkte att E inte visste vad han gick miste om. Jag åkte hem tidigt. Frågade E om han ville med men han ville stanna. Ensam körde jag de tre milen hem till mig. E skulle sova hos mig och körde också de tre milen helt ensam. Jag kunde inte sova när jag väntade på att E skulle komma hem. Jag låg bara och stirrade ut i natten.

När E smög in i mitt rum lade han sig tyst brevid mig på sängen. Vi spelade Mauro Scoccos Långsamt farväl på repeat. Vi började prata om hur det kändes. Inga tårar, ingenting kom ur mig. Bara frågan ingen av oss har ställt till den andra sedan dess. "Vill du att det ska vara slut?". "Jag vet inte", svarade E. Det visste inte jag heller. På morgonen var jag osäker på om vi skulle ge varandra någon puss innan E åkte.

Två dagar senare hade vi bestämt att vi skulle gå på bio. På dagen, innan jag åkte skrev jag den här:

Vacuum
kan inte andas
sluter ögonen
när dagen randas
Sömnen
är det enda som ger mig tröst
blundar hårt
försöker stänga ute din röst
Hjärtslagen
har nästa tystnat nu
jag glider undan
det gör inte du
Klamrar oss fast
vid minnen av allt
det är dags att inse
dags att fly från det som är kallt
Det rätta
är det instinktiva
vi vet båda två
att det finns något vi aldrig kan återuppliva


Jag var så säker på att det skulle ta slut så jag sa till min mamma att jag förmodligen skulle komma hem och sova. Jag kände mig tom. Likgiltig. Ryckte på axlarna inför det faktum jag visste skulle komma.

När jag kom till E satte vi oss med tidningen för att se vilken film vi skulle se. Helt plötsligt lade E handen på mitt lår och det kändes som om jag fått en elektriskt stöt. Det sprakade till i hela min kropp och jag väcktes ur dvalan. Jag kände att nej, nej, jag vill inte att det här ska ta slut. Det är ju så här det ska kännas. Vad fan har det varit för fel på mig. Jag kommer inte ihåg vilken film vi gick och såg till slut. Men jag kommer ihåg att E tog min hand på väg till biografen. Och jag kommer ihåg att jag aldrig ville att han skulle släppa taget.

Revelations

Åldern har smugit sakta bakom mig. Men precis som Jason i Fredagen den 13:e kan den gå långsamt medan jag sprungit allt vad jag kan och nu är den ändå ikapp mig. Det var ett hårt uppvaknande. Men i sommar har jag slagits av två saker. Ett: jag har börjat må illa på snurrande karuseller. Hade någon sagt till mig förra året att det skulle ske skulle jag ha hånskrattat den personen rakt upp i nyllet. Två: jag har blivit en badkruka. Jag har blivit en av de där som doppar tårna lite försiktigt med ett tillhörande "Iiihhh". Nu är det bara att sätta sig och invänta döden...

Fingerfrustration

Jag vill skriva något. Det riktigt kliar i fingrarna och jag känner hur något byggs upp inom mig. Plötsligt minns jag att det var så här jag kände förr i tiden, på den tiden jag skrev dikter. Förr i tiden, på den tiden då jag tyckte att jag var kreativ. Det kanske är dags för en ny dikt snart? Det kanske är något som pockar på och vill ut? Ibland förstår jag mig inte riktigt på mina egna dikter, men det känns alltid bra när de satts på pränt. Jag vill skriva något som känns. Något som bränner. Fast det är klart, om det nu blir en dikt kanske jag inte ska ha för höga förväntningar. Jag har ju faktiskt skrivit ett inlägg om min begynnande nackspärr i dag.

Come to mama

I går anlände fåtöljen. Den sista möbeln som skulle göra vardagsrummet komplett. Shit vad stor den kändes. Enorm. Och röd. Allt annat i vardagsrummet går i vitt och svart så det lär ta ett tag innan ögonen vänjer sig vid det där röda. Och vid de gigantiska proportionerna. Men den gick mycket bra att sitta och läsa i. Mycket bra. Så i höst när stormarna piskar fönsterrutorna vet ni var ni kan hitta mig, men en god bok i händerna och chokladsmet i mungiporna.

Raska stålars

Jag har äntligen läst Snabba cash. Jag gillade den. Det var högt tempo och snabba klipp. Kanske inte en bok som kommer att finnas i mina tankar så länge. Men klar underhållning för stunden. Det gillar jag. Nu ser jag fram emot att dra igång vår mat- och bokcirkel som vi planerat för hösten. Jädrar vad det ska läsas och ätas. Vore kul om den faktiskt blev av...

Stuck in the middle

Jag håller på att få nackspärr. Det började med ett rejält knak i den högra sidan av nacken i duschen i morse. Nu sprider sig spärren sakta men säkert efter hela den högra sidan. Trots min chica scarf om halsen. Intressant va!?

Tjuvarna tjuvade tjuvgods

Det har varit inbrott på kontoret i går kväll. Vid sju-tiden. Mycket fräcka tjuvar om du frågar mig. Nu surrar kontoret av konspirationsteorier och tankar om insiderjobb. Jag är bara överlycklig över att jag faktiskt tog med mig min dator hem i går.

onsdag 15 augusti 2007

Kul på jobbet

Jag har jobbat så hårt på förmiddagen så jag var värd lite stilla Simpsonifiering nu på eftermiddagen. Så här skulle jag och E ha sett ut om vi hade varit med i The Simpsons.



Analyze this!

Det är ett ord jag inte hör ofta. Ett ord jag aldrig använt själv. Ett ord jag är mycket fascinerad av. Ordet är outhärdligt. Vi var och hälsade på två vänner i söndags som just fått en mycket söt liten parvel. När F beskrev hur förlossningen var sa hon att det gjorde OUTHÄRDLIGT ont på slutet. Hon trodde att hon skulle dö. Outhärdligt ont alltså. Jag undrar om det var sådan smärta jag kände när jag sparkade in i ett hörn och lilltån pep iväg åt ett håll runt hörnet medan de andra tårna pep iväg åt andra hållet? Nej, den smärtan var inte outhärdlig. Min fråga är: Hur ont ska det egentligen göra för att man ska beskriva det som outhärdligt?

Hälsning från Sibirien

Jag hackar tänder. Mina underarmar som sticker fram ur tröjan ser ut som en kalkonhals. Tårna har jag slutat känna för längesedan och fingrarna håller på att domna bort. Att det ska vara så satans jäkla kallt på kontoret. Kör igång värmen för tusan och låt den gå. Jag gör mig inte särskilt bra i kyla.

Ekorren

Jag har blivit en samlare. Nej, det är inte frimärken och inte heller små porslinsfigurer*. Det handlar om böcker. Och inte vilka som helst. Riktig kvalitetslitteratur talar jag om. Självklart är det Isfolket jag menar, ni trodde väl inget annat? En serie i 47 delar som bland annat innehåller kopulering med en demon och en växt som blir en människa. På ett litet antikvariat i Sandviken har jag hittat en guldgruva, där finns det alltid fler delar att köpa. Men eftersom jag är där så sällan får jag passa på när jag är där och i går var jag där. Utan att veta vilka delar jag saknade köpte jag elva böcker. När jag kom hem visade det sig att endast en var en dublett. Grymt av mig om du skulle fråga mig vad jag tyckte om det. Nu har jag alltså 25 böcker av 47. Bara 22 böcker kvar att inhandla...

* Jag har under min livstid försökt mig på att samla på både frimärken och porslinsfigurer. Inget av försöken föll särskilt väl ut.

måndag 13 augusti 2007

Filmtajm

Det var längesedan jag tittade på film. Jag menar alltså inte bara tidsfördrivsfilm utan film som berör. Jag och E hyrde Benchwarmers förra veckan (fråga inte varför, men den vann på lottning) och snacka om att jag är glad att jag somnade under den. Jag gillar lättsamma filmer, men tanken är väl då att de ska vara roliga.

Men i lördags hade jag en alldeles egen filmkväll. Jag såg tre filmer i rad och åt en massa Ben & Jerry's. Jag såg tre mycket bra filmer. De berörde och gav mersmak. Jag såg Babel, Little children och Shortbus. Babel var jättebra och varenda historia som berättas i filmen berörde mig mycket. Little children var långsam, smäktande men samtidigt spännande och Kate Winslet var grym. Shortbus var den sista filmen jag såg och efter att jag sett den antar jag att våra grannar tror att jag ser på porr ensam varje lördag. Oj vad det sattes på överallt. Min favortiscen var en där den amerikanska nationalsången är involverad. Men det var också en bra film. Dessutom var en svensk låt med i en scen. Om någon vet hur den hamnat med i den filmen får ni gärna upplysa mig.

Jag är mycket nöjd med min lördagkväll. I höst ser jag fram emot fler filmkvällar.

Jag sover på den högra sidan

Häromnatten vaknade jag av att E skrattade så hjärtligt. Jag förstod att han var vaken, förmodligen var det jag som väckte honom för jag drömde att jag skulle säga något till honom och kan slänga ur mig lite vad som helst på natten. Jag skrattade glatt med honom. Hade ingen aning om vad det var som var så roligt, men vi skrattade i säkert fem minuter. På morgonen frågade jag vad vi hade skrattat åt egentligen. Det visade sig att jag hade legat och försökt prata, men mest fått fram stönanden och jag lät som en idiot helt enkelt. Mysigt att ha ett mongo bredvid sig i sängen...

How you doin'?

Jag måste berätta om en raggningsreplik som E fick när han var i Halmstad. En tjej kom fram till honom och sade helt sonika att hon fick barn för två år sedan och hade inte haft sex sedan dess. E tackade artigt nej till inviten och önskade henne lycka till på sin jakt efter en villig kandidat. Så här i efterhand önskar han också att han tipsade henne om att i framtiden inte nämna det här med barnet om det bara är ett engångsligg hon är ute efter. Jag tyckte också att han skulle ha frågat om hon gjort sina knipövningar ordentligt.

Tillbaka i sadeln

Oj, nu kom jag knappt ihåg hur man gör när man bloggar. Jag tog verkligen semester. Hela sommaren har i princip spenderats på olika platser efter Norrlandskusten. Men den bästa, bästa delen av semestern var när jag och E kom hem till vår tomma lägenhet, fick vara våra egna föräldrar igen, skräpa ner utan dåligt samvete och bara vara. I dag drog jobbet igång igen. Det är mycket lyxigt att få vara ledig i fem veckor och jag känner mig som en riktig tant när jag erkänner att det faktiskt ska bli lite skönt att komma in i lite rutiner igen. Dock kan jag klara mig utan att kliva upp 06.30 resten av livet, utan problem!