Hjärnstress

Har varit bortrest i två dagar. Sömnen har varit orolig. På lördag går flyttlasset och det är nu det gäller. Allt ska fixas, packas och ordnas med. Dessutom känns det som om vi har universum emot oss på något vis, allt jävlas in i sista stund. Men om allt går som det ska får vi nyckeln i morgon - nyckeln till vårt 70 kvm stora paradis!

Kärt barn har många namn

Jag vet inte riktigt hur jag ska benämna mig själv. Jag känner mig mestadels som en tjej och tror att jag kanske kommer att känna mig mer som en kvinna om, och när, jag får barn. Ibland är jag en riktigt kärring och ibland ser jag ut som en tant. Trots min ambivalens gentemot att sätta en etikett på mig själv kan jag finna tröst i min älskade farmors sätt att se på saken. Oavsett hur gamla hon och farfar blev så var de alltid tjej och kille när det kom till fester och att partaja med sina kompisar. Om farmor skulle iväg med sina vänner så var det "tjejerna" som skulle på utflykt. Om farfar drack öl med sina polare var det följaktligen "killarna" som hittade på något. Nu finns inte farmor kvar längre, men hon var i alla fall en grym tjej fram till 87 års ålder. Farfar är fortfarande en snitsig kille på 94 jordsnurr. Jag tror att jag fortsätter med "tjej" tillsvidare. Hör av mig om det sker någon förändring.

Husmus

Det går en liten man runt här på kontoret. Han ska vara någon sorts "ledare", i brist på annat. Men han är så liten så att jag skulle kunna lyfta honom med lillfingret. En tvärhand hög. Jag har inte så mycket med honom att göra egentligen. I dag hade vi dock ett kort men intensivt möte i kokvrån. Han hittade inte kaffet och bad mig om hjälp. Jag tittade i skåpet som han hade öppnat ovanför diskbänken och lyfte ner kaffepaketet. Han skyllde på att kaffepaketet såg så annorlunda ut. Men vi vet båda sanningen. Han ser inte så högt upp. Tur för honom att det finns en lång, otymplig tjej på jobbet.
(På bilden ser du en lång, och förmodligen otymplig, kille som vi träffade på vår tjejresa i april.)

Titta, kom och titta

Jag nämnde Tracy's hämnd i förbifarten när jag pratade med mina svärföräldrar i helgen. Det var ingenting de kände till, men själv drabbades jag av en häftig längtan. Jag tyckte att den miniserien var helt fantastisk! Madolyn Smith var snygg, Tom Berenger var snygg och han som spelade agent Cooper var läbbig. Jag vill minnas att det var många scener med tyger som fladdrade i vinden. Det var så längesedan jag såg den, men nu måste jag genast se efter om det går att hitta den billigt någonstans. Jag vill ha!

En annan film som jag kunde se om och om igen var Swimsuit. Definitivt ingen Oscars-kandidat, den kom ut direkt till tv, men jag gillade den. Den handlade om modeller och det livet var jag mycket intresserad och fascinerad av. Jag hade den inspelad på ett videoband. Ett videoband som ofta satt i videon. Min pappa sov ofta framför tv:n och en gång när han somnade råkade han trycka på Rec-knappen på fjärrkontrollen. Detta innebar att Swimsuit spelades över. Vilken katastrof! Nu har jag två gamla godingar att kolla upp. Blir inte mycket jobbat i dag heller.

Hårt ska jättarna falla

Jag dansar på söndagar. I går hade vi sista dansen för terminen. Jag älskar att dansa, men de två senaste gångerna har vi börjat med en övning som verkligen inte passar mig. Jag är lång och helt klart störst i gruppen. Man skulle kunna kalla mig otymplig faktiskt. Och nu ska vi göra en axel. En sådan som isdansare gör, fast de gör dubbla och trippla. Vi ska göra en. Ett hopp upp i luften medan vi snurrar runt ett varv. Vi ska hoppa och landa på samma fot. Jag avskyr den övningen och min avsky minskade inte i går när jag hoppade upp och landade på en vikt vänsterfot som inte alls pallade trycket. Jag dråsade i golvet, men hann med att vrida till vänster handled innan ryggen tog resten av smällen. Så, med en vrickad handled och en vrickad fot sitter jag här på jobbet i dag, både osmidig och osminkad.

Meet the parents

Mina svärföräldrar är bra - på alla sätt och vis. Men en hel helg med dem, utan E, blir lite påfrestande. Speciellt eftersom vi bor så litet. Alla är så nära varandra hela tiden. Jag sov i vardagsrummet, de sov i vårt sovrum och vi har inga dörrar där emellan, bara ett draperi. Jag ska dessutom resa iväg i dag och kommer tillbaka på onsdagkväll. Det ska bli riktigt skönt att komma hem till vår lägenhet och endast E som väntar, ingen annan. Jag längtar redan.

Välgödd

Efter en helg med svärföräldrarna lär jag ha lagt på mig åtminstone fem kilo. Ville bara säga det...

And remember, God is watching you!

Min chef heter Gudrun. När jag vill maila henne räcker det med att jag skriver in "gud" i Till-fältet.

(Citatet i rubriken är från filmen Nyckeln till framgång med Michael J Fox i huvudrollen. Han och hans chef i postrummet har även följande konversation när han precis blivit anställd:
"Any questions?"
"Yeah, what do I call you?
"You can call me God!")

På spaning efter de serier som flytt

Det mesta jag fastnar för tas bort av någon anledning. Så har det varit med favoritglassen, favoritgodiset och även med serier jag verkligen har gillat.

En av serierna jag verkligen fastnade för var Cupid med Jeremy Piven. En harmlös serie med en liten twist, men jag gillade den. Jag vill minnas att gamla favoriten Lisa Loeb var med i något av de sista avsnitten.

Mitt så kallade liv var ju också den en favorit. Jag blir fortfarande alldeles svag i knäna när jag ser Jordan Catalano. Synd bara att han inte valde att förvalta sin snygghet.

En annan serie jag verkligen gillade var Jack & Jill. Justin Kirk var och är fortfarande snygg. Jag ser att han varit med i Weeds. Det är en serie jag aldrig börjat följa, men som jag tror att jag skulle gilla. Simon Rex tyckte jag var väldans snygg då. Nu är jag inte så säker längre. Amanda Peet gillar jag faktiskt. Jaime Pressly var väl i och för sig bara okej i denna serie, men det tar hon igen med råge i My name is Earl. Det här är för övrigt ett av mina favoritklipp från Earl.

Käftsmäll

Okej, det här var uppenbart en dag där jag aldrig skulle ha klivit upp. Jag har sovit uruselt på grund av att svärföräldrarna fick sova i vår dubbelsäng och själv låg jag i det som senare ska bli en gästsäng. Stackars alla våra framtida gäster.

Svärföräldrarna kom hit för att hjälpa mig fixa lite i den nya lägenheten (E är på golfresa hela helgen). Men nu har vi fått veta att vi inte kan få nycklarna tidigare, utan vi får snällt vänta till nästa fredag.

Och på perrongen i morse höll jag på att stöta in i en man. Inget konstigt med det, det händer lätt när det är många som ska kliva av och gå på. Dock verkade denne man tycka att det var hemskt besvärligt så han valde att putta till mig hårt på axeln.

Oh så kul att det är fredag... I dag känner jag mig redo för vad som helst...

Bad hair day

Jag har en dålig hårdag. Eller snarare så har jag haft en taskig hårmånad. Det var alldeles för längesedan min fina page fick träffa en frisörsax. Men i dag är det dags. Jippie! Bland det bästa jag vet är att gå till frisören. Det är så avkopplande och jag litar till fullo på min frisör. Jag har gått till honom så länge nu så han vet om att mitt hår lägger sig totalt platt. Utom vid mina två virvlar där håret drar åt alla möjliga olika håll. Jag tror att pagen får leva vidare ett tag till men förmodligen blir den lite blondare inför sommaren.

Fascination

Jag kan inte hjälpa det. Jag är så otroligt fascinerad av Angelina Jolie. Jag slukar alla artiklar om henne, alla intervjuer och förundras över alla bilder på henne. Hon är så vacker och pappan till hennes barn går inte av för hackor han heller. Tillsammans utgör de någon sorts perfekt tavla. Men det är också intressant att se när hon verkligen öppnar sig. I alla fall öppnar sig så långt som hon är beredd att göra framför en tv-kamera. Perez har länkat till en film som jag självklart kastade mig över.

Lurendrejeri

I dag avslöjade jag för en kollega att jag har börjat blogga. Hon blev eld och lågor för det visade sig att hon gått i bloggtankar själv. Eftersom hon skriver så som jag önskar att jag kunde måste jag självklart länka till hennes blogg. Den hittar du här. Nu går jag omkring och känner mig lite som en sol-och-vårare. Jag har lurat in henne i detta, nu gäller det att bloggandet lever upp till hennes förväntningar. Fast det tror jag att det gör. Själv älskar jag bloggandet just nu.

Español, por favor

Jag är rätt så imbecill när det gäller datorer. Jag är väldigt stolt över att jag lyckats få till den här bloggen överhuvudtaget. Men jag fattar inte varför arkivet här till höger envisas med att ha spanska namn på månaderna istället för svenska...

Och medan jag skrev detta ändrades det till engelska istället... Ska det vara så här?

Tack, men nej tack

Jag fick precis ett samtal. Det var en kvinna från en träningsanläggning inne i stan som ringde. Min kära vän M hade tydligen tyckt att jag också borde träna. Detta kommer alltså från tjejen som suckar djupt om hon måste gå mer än två kvarter till affären och dessutom måste laga maten själv när hon kommer hem. Jag tog inte samtalet på så stort allvar faktiskt och sa att jag inte är intresserad. Men jag är glad att jag faktiskt dansar, så att jag hade något att säga till den pigga tjejen som ringde, för jag har så svårt att bara hitta på saker när försäljare ringer och då får de mig kroken.

Det roligaste jag har varit med om i säljarväg var när det ringde hos mig och jag stod i duschen. Min vän J svarade och sa att jag inte kunde ta samtalet just nu. Men sedan hörde jag henne fortsätta prata en stund och samtalet slutade med att säljaren fått J:s adress och skulle skicka vykort (eller vad det nu var) till henne. Så jag slapp undan samtalet och säljaren fick sälja och alla var nöjda...

Bekräftelse

Jaha, då fick jag bekräftelse på inlägget nedanför. Jag har just gjort detta test och fick då veta att min ålder egentligen är 37,7!!! Jag är ju för tusan gammal i förtid. Förslag på åtgärd var att åka till Hultsfredsfestivalen och att flytta ihop med kompisar istället. Från och med nu är det helt ok att kalla mig för tant.

Festlös

Efter föregående inlägg känner jag att jag måste vända min uppmärksamhet mot mer värdsliga ting. Jag har helt slutat planera och ordna fester. Vad har hänt! Jag tycker själv att jag brukar anordna en hel del trevliga fester, men nu verkar det vara slut med det. Än en gång väcks frågan - har jag blivit för gammal? Eller är jag kanske helt enkelt för trist och trött nuförtiden? Detta måste grundligen undersökas och så snart jag kommit till rätta med problemet är ni inbjudna på en hejdundrande inflyttningsfest.

Gertrud

Ofta tänker jag på min farmor. Nu är det ganska precis två år sedan hon dog. Det var inte oväntat på något sätt, men otroligt ledsamt. Farmor var helt underbar! När hon fortfarande var frisk var hon aktiv, hon löste mycket korsord, läste massvis av böcker och bakade, bakade och bakade. Hon gjorde världens godaste bullar. Jag har försökt baka dem själv, men det är något som fattas när det inte är farmors händer som knådar degen. Plättarna var hennes paradrätt, åtminstone om du frågar mig eller min lillebror. Vi åt tills vi storknade.

Farmor och farfar reste mycket också. De var bland de första svenskarna som drog till Kanarieöarna, de åkte flera gånger till Ryssland och Finlandskryssningarna de var iväg på bjöd på en hel del röj enligt hörsägen.

Hos farmor mådde jag alltid gott. Inget gick upp mot hennes varma choklad och goda limpmackor. När jag tänker efter inser jag att så mycket omkring farmor är förknippat med hennes goda mat.

Även när hon blev sjuk och förvirrad så var hon alltid glad att se mig. Hon sa om och om igen att jag hade en speciell plats i hennes hjärta. Den sista gången hon sa det blev det lite tokigt, så då hade jag en speciell plats i hennes öra... Vi var och är väldigt lika. Vi älskar choklad båda två, vi älskar att läsa och vi älskar paket - både att få och att ge!

Hur som helst lilla farmor, jag saknar dig. Och du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt öra!

Artificiell lycka

Vi trodde att vi skulle klara det. Att vi skulle kunna låta bli. Att vi skulle kunna spara det bästa till senare. Men icke. I går smällde vi i oss fem avsnitt av Entourage på raken. Min kropp reagerade som på knark när musiken körde igång. "Want to be your superhero....". Lyckan var fullkomlig. Men i dag känner jag mig tom. Vad ska vi nu se? Nu har vi inget att spara till senare...

Jag måste verkligen bli avgiftad å det snaraste. Fast först måste jag ju kolla in sista avsnittet av säsong 3. Och två veckor efter säsongsfinalen kör ju fjärde säsongen igång. Så blås av omprogrammeraren. Jag är inte beroende. Jag är inte det...jag lovar. Jag kan sluta när jag vill.

Love is in the air

När jag var på väg till tåget i söndags hörde jag två tjejer, ca 14-15 år, stå och prata precis intill mig. En av tjejerna hade träffat en kille och de hade, hör och häpna, sovit i samma säng också. Hon berättade alla de där små, små detaljerna som är så viktiga. Kompisen försökte driva på storyn, men det var lönlöst. Allt skulle avhandlas.

Det var så härligt att stå där och tjuvlyssna på dem. Jag minns precis hur det var. Med varenda en av mina förälskelser. E trodde jag aldrig att jag hade någon chans på, men jag bad i alla fall alla mina vänner att tolka hans ansiktsuttryck när vi pratade. Hos mig är alla våra samtal som vi hade där i början inpräntade. Hur han såg ut. Hur det pirrade till i magen när jag upptäckte honom på utestället eller till och med stötte på honom på stan. Det där nervösa fladdret som fick mig att må illa samtidigt som det gjorde mig glad. Glad över att han faktiskt hälsade på mig, tittade på mig.

Kvällen när vi blev tillsammans höll jag på att ge upp. Jag tyckte att han verkade totalt ointresserad - fram till dess att han kysste mig. Wohooo!

Nu lever vi i en behaglig vardag. En vardag som jag blir galen av ibland och faktiskt uppskattar ibland. Men fortfarande kan det där pirret dyka upp när jag minst anar det. En blick från E, eller ett förstulet ögonkast från mig, kan ge upphov till en lätt fjärilsfladder i magen. Jag mår inte illa av det längre. Men jag blir fortfarande glad. Glad över att E fortfarande är kär i mig. Glad över att det fortfarande är vi.

Klassiker

Jag läser mycket. Har alltid en bok med mig på tunnelbanan och det sista jag gör innan jag somnar är att läsa ett par sidor i en bok. Oavsett vilken tid jag kommer hem. Men jag har nästan aldrig läst en klassiker. Av någon anledning har jag börjat känna att det är dags att förkovra mig. Jag måste ju ha missat något eftersom de har blivit klassiker. Så jag började med något som kallades "en modern klassiker". Paul Austers New York-trilogi. Fy faen vad tråkig den var. Tyvärr lider jag av ett syndrom som gör att jag ändå måste läsa ut en bok när jag väl börjat. Så jag läste ut den...och det är ett antal timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka.

Efter mitt första försök gav jag mig på Wuthering Heights. Jag kunde i snitt läsa en sida innan jag somnade. Nu är jag inne på Gösta Berlings saga. Det går tröööögt. Och jag har fortfarande Jane Eyre kvar att läsa. Strindberg och Hemingway kommer jag inte ens att försöka mig på, för att inte tala om Kafka.

Nej, hädanefter ska jag hålla mig till äkta litteratur. Deckare, chick-litt och lite tantsnusk på toppen.

Pang - rätt in i verkligheten

Det var ett par underbara dagar i huset vid havet. Det var dock längesedan jag varit så trött. Lilleman behagade kliva upp vid 05.30 och när man ser hans härliga leende och pigga ögon titta på en så har man faktiskt inget emot att kliva upp. Det är bara det att det tär på kroppen. Alla heder till mammor och pappor som gör det varje dag!

Vi gjorde också premiärturen med båten. Det är en verklig högtidsstund. Lite samma som att tända det första adventsljuset. Allt det där härliga och mysiga ligger framför mig och jag vet att det bara blir bättre och bättre.

Men...när sambon hämtar mig på flygplatsen så pajar bilen! Det blev bärgning och taxi hem. Nu ser vi framför oss hur alla tusenlappar vi ska få tillbaka från elbolaget bara flyger vidare till bilverkstaden. Istället för mys i soffan och god thaimat blev det alltså McDonalds-middag i bilen i väntan på bärgaren. Men jag är stolt över oss. Vi lyckades hålla humöret uppe väldigt bra. E ville bara sparka på bilen vid tre tillfällen och jag höll bara på att börja grina en gång.

Nu ska jag åka och dansa...och så ska jag tänka på hur fint lilleman spelade när vi sågs i fredags...

Lugn kväll

Nu ska jag iväg till huset vid havet. Det blir nog en, hrm, lugn kväll. Varje gång jag är hos föräldrarna brukar vi få i oss en hel del vin. Vanligtvis är det också väldigt trevligt. Så skål på er och på mig. Ha en bra långhelg!

Se framtiden an

Vi har möte på jobbet. Pratar om framtid och vad som ska hända och vad vi vill. Vad har jag att komma med när jag inte vet vad jag vill? Jag har sökt jobb lite halvdant. Jobbat sämre än så. Jag vill bara röra mig på platser där jag kan få inspiration och läsa en massa skvaller. Är det någon som kan tipsa mig om något jobb?

Pussar till frukost

Oj vad jag har myst med lilleman på morgonen. Efter den första chocken av att jag låg i soffan i vardagsrummet var det full fart. Många pussar blev det - och fler ska det bli ikväll.

Högtlygande planer

Nu ska jag packa och pallra mig iväg till flyget. Ikväll bär det av till den norrländska skogarna och jag längtar så tills jag får träffa min lilla brorson. Han är nämligen världens sötaste.

Som faster är jag alltid lite nervös när jag ska träffa honom eftersom det är så långt mellan gångerna som vi ses. Men hittills har han varit som en liten solstråle när vi träffats. Hoppas att det blir så i kväll också. För lilleman, här kommer jag!

Glykemiskt index

Jag har precis ätit lunch. En stor portion pasta med riven ost. Mycket gott men inte direkt GI-mat.

Det är lite kul med GI-mat. Jag kan inte uttala det utan att det låter som Gay-mat. Det leder automatisk vidare till funderingar till hur Gay-dieten skulle kunna funka. Det kanske är en grym metod för att få en slank kropp och tight rumpa... Kan någon upplysa mig om hur den dieten skulle kunna se ut? Jag är sugen på att testa.

Vilse i tiden

I morse när jag och sambon tog vår hurtiga morgonpromenad ropade en kvinna, som stod och väntade på bussen, på oss. Jag stannade till för att höra vad hon sa.

"Är det tisdag idag?"
"Jajamensan", svarade jag.

Så kunde vi alla glatt gå vidare med vår dag. Det är tisdag idag. Det är enhälligt!

Läs fakturan, idiot

Jaha, då blev man dumförklarad här på morgonen också. Det visar sig, i samtal med elbolaget, att vi har betalat dubbelt för elen ända sedan vi flyttade in i vår lilla lägenhet. Det är någon på elbolaget som gjort en miss när vi flyttade in och glömt meddela systemet att vi har en annan elleverantör. Vi har tyckt att räkningarna varit dyra, men inte reflekterat mer över det.

När jag idag tittar på fakturan ser jag tydligt att det står "elhandel" på den, förutom "elnät" som är det vi ska betala för. Nu ska pengarna komma tillbaka till oss. Förhoppningsvis.
Men hur kan jag, vuxna människan, missa en sådan här sak? Hur kan jag glatt ha betalat ca 600 kr för mycket varje gång, utan att ha reflekterat över vad som står på fakturan?

Nej, dra tillbaka mitt körkort, ta bort min rösträtt. Jag är uppenbarligen inte redo för vuxenlivet!

Din köplats är 5, tack för att du väntar!

Sitter i telefonkö hos elbolaget. Finns nog ingenting som gör mig så stressad. Den där rösten som ger mig min köstatus hela tiden är grymt enerverande i mitt öra. Sakta men säkert tuggar numren ner.

Jag minns när jag jobbade på försäkringsbolag. När kunderna väl kom fram var de så uppjagade av all väntan och alla knapptryckningar att det tog ett bra tag att lugna dem. Så jag försöker behålla lugnet. Trots att det fradgar lite i mungiporna. För jag vet hur det känns att sitta på andra sidan.

Morgonstund har guld i...

Känner mig extremt hurtig denna morgon. Jag och E gick upp vid halv sju, trots att det inte behövdes, och tog en promenad. Vi får passa oss lite bara. Det får inte bli en vana menar jag.

Jobba, jobba, jooobba

Har en borde-dag igen. Sitter på kontoret och vet att jag borde ringa som tusan till potentiella kunder. Istället har jag kollat in jobbannonser, ringt allt och alla som kan ha något som helst intresse av det faktum att vi ska flytta och försöker komma i kontakt med kvinnan som fortfarande äger "vår lägenhet" för att höra när vi kan få komma in och börja riva och röja där.

Vi har ännu inte packat en pinal. När jag berättar det för andra tittar de på mig med närmast hysterisk blick. Ni flyttar ju snart, säger de med gäll röst och jag känner att min tilltro till min och E:s flyttförmåga minskar för varje kommentar. Men, till helgen ska vi ta tag i allt. Det har vi bestämt oss för. Då ska det packas som aldrig förr. Till helgen alltså.

Going to the chapel

Vi var på bröllop i lördags. Ett mycket trevligt bröllop med tanke på hur få jag kände där. Det var min sambo som fick släpa med mig eftersom han känner bruden. Inledningsvis blev det dock kaos eftersom en nummerupplysnings- och kartsajt behagade visa oss till fel kyrka. Det slutade med att vi precis missade inmarschen och skamset fick smyga in i kyrkan, lätt, lätt, lätt på tå och skämmas resten av ceremonin. Jag kände mig som en viss Hugh i en viss film där jag sprang mot kyrkdörren.

Under bröllopet funderade jag, säkert som många andra, på hur mitt eventuella bröllop skulle te sig. Vill jag gifta mig i kyrkan? Vilka skulle jag bjuda? Och framför allt, kommer min sambo någonsin att fria?

Vi har varit tillsammans i över 10 år. Jag tycker helt klart att det är dags nu. E tycker annorlunda. Han har inga problem med att säga att det är mig han vill leva med resten av livet. Det är mig han ser sig åldras tillsammans med. Men gifta sig med mig det vill han inte. Inte just nu. Då vill jag, kontrollfreak som jag är, genast veta när han tror att han vill gifta sig. Det får jag inget svar på.

Det här är en fråga som börjat hänga över oss mer och mer. Ibland känner jag mig easy, breezy vad gäller bröllop och tänker att när E är redo att fria så gör han det. Ibland tänker jag att han inte känner att det här är rätt, så varför ska han vilja gifta sig då? Förmodligen träffar han den rätta redan nästa vecka och flyttar ihop, friar och skaffar barn inom ett år... Det är när de tankarna kommer som jag bryter ihop.

Det spelar nog ingen roll hur många gånger vi pratar om det här, jag kommer nog inte att förstå varför han inte känner sig redo. Dessutom känns det som om ju fler gånger vi pratar om detta, desto mer förstör jag för mig själv. Inte kommer E att fria om det känns som ett tvång. Det kanske det förresten gör redan för honom. Så, mer easy, breezy kommer jag att vara hädanefter. Easy, breezy. Easy, breezy. Easy, breezy.

Lägg den på kylning

I går korkade vi upp champagnen. Tittade varandra djupt i ögonen och skålade. Skålade för oss, för att lägenhetsförsäljningen gick så bra och för kvällen som bredde ut sig framför oss. Vi fortsatte att sippa på champagnen medan vi åt en god middag. Vi tände ljus. Vi drack champagne och sedan...


...sedan somnade vi i soffan. Nåväl, vi höll oss i alla fall vakna fram till halv elva.

Lost in translation

Hört i går när jag pratade med en kompis i mobilen och gick förbi en pappa och hans lilla son (ca 4-5 år):

"Pappa, vad hfrm frhfm för språk?"
"Vad säger du?"
"Pappa, vad pratar hon för språk?"
"Vem då?"
"Hon här framför!"
Pappan, med mycket låg röst:
"Hon pratar ju svenska, det hör du väl!?"
"Näeh, det gör jag inte!"

The hardest word

Min älskade E är bra på mycket. Men han är grymt usel på att säga förlåt. Vi har varit tillsammans så länge så tecknen går inte längre att förneka.

Igår kom jag hem vid åtta efter att ha varit på resande fot ett par dagar. Jag hade messat honom och meddelat vilken tid jag skulle vara hemma och att jag gärna skulle vilja ha mat när jag kom hem. Han skulle ju ändå äta. Jag fick ett OK på det och såg fram emot att äta lite tillsammans och mysa i soffan.

Jag kommer hem, släpar min tunga väska uppför trappen och öppnar dörren till lägenheten. "Hallå!" ropar E från vardagsrummet och jag undrar var min välkomstkommitté är. Han verkar upptagen med sin X-box. Jag undrar om vi inte ska äta något. E går in i köket och sätter igång ugnen. Han hinner under tiden berätta för mig att han redan ätit. Och jag inser att han nu, precis nu när jag klivit in genom dörren, ska börja värma på min mat. Om inte mikron hade varit bortstädad på grund av fotografering och lägenhetsvisning hade väl detta varit okej. Men nu ska han alltså värma fryst mat i ugnen. Och jag är hungrig som en varg. Visst, i sig är detta ingen stor sak. Absolut inte. Men när jag säger att jag blir lite besviken på att maten inte var klar, trots att han meddelat att han skulle fixa det, får jag lite vaga bortförklaringar. Inget förlåt! Det var egentligen allt jag behövde.

Jag är inte alltid så rolig att leva med, men har jag gjort något tokigt eller inser att jag betett mig illa ber jag alltid om förlåtelse. Ett förlåt betyder att jag vet att jag gjorde fel, jag erkänner och nu går vi vidare. Att få ett förlåt från E är som att dra ut tänder. Varför ska det vara så svårt?

Storstadsblick

Jag kommer från ett litet samhälle i norra Sverige. Nu bor jag i storstan och har gjort det i snart fyra år. Sakta men säkert inser jag att saker och ting håller på att förändras. Jag håller på att förändras.

Där jag växte upp hälsade man på alla. Även de man aldrig sett förut. Här försöker jag hälsa på folk på min gata. Då tittar de på mig som om jag vore besatt. Så nu hälsar jag inte lika ofta. Dessutom var det så att om någon tutade på mig så höjde jag handen automatiskt. För även om jag inte såg vem det var som tutade så var det förmodligen någon jag kände.
Det har förändrats drastiskt! I storstan är det elakt att tuta. Det betyder att någon bakom ratten tycker att jag gör något fel. Så en dag på väg till tunnelbanan går jag över ett övergångsställe när någon tutar. Jag tittar direkt dit med min elakaste "Vad faan tutar du för"-min. Och inser att det är några jag känner som står där med bilen vid övergångsstället och väntar på att jag ska gå över. Jag försöker släta över min blick ett en liten vinkning istället. Och plötsligt inser jag att jag lagt mig till med en storstadsblick. En som kan se igenom andra, ignorera och kraftigt förebrå...

Dreams can come true

Jag var helt slut när jag vaknade i morse. Jag drömde att jag var med några andra tjejer på en strand. Helt plötsligt började jag och en av tjejerna bråka. Det var nästan så att vi började slåss. Helt plötsligt känner jag hur tänderna på höger sida av överkäken hamnar innanför tänderna i underkäken. Och till min fasa känner jag hur ett helt parti av mina kindtänder börjar vicka oroväckande. När jag vill visa detta för min goda vän L, gapar jag och trycker till lite med tungan. Detta leder till att en av kindtänderna lossnar helt och jag spottar ut tanden tillsammans med några flisor. Drömmen slutar med att jag snyftande letar efter ett telefonnummer till en jourtandläkare och känner att ingen annan bryr sig om att mina tänder håller på att lossna.

Vad kan nu detta betyda? Någonstans har jag hört att det betyder att man ska få pengar om man drömmer att tänder lossnar. Men det kändes verkligen inte som någon lyckosam dröm. Mer som en ångestfylld faktiskt...

Material girl

Hur kommer det sig att en lägenhet som var så perfekt för oss, som vi inte skulle behöva göra något mer med, helt plötsligt behöver fräschas upp på alla håll och kanter? Nu har vi överskridit gränsen i budgivningen som vi aldrig trodde att vi skulle göra. Helt plötsligt sitter vi och pratar om matgrupper, härliga, pösiga soffor och snyggaste vitvarorna. Men så satte vi oss ner och gjorde en budget och insåg att det här går inte ihop. Trots vinsten vi kommer (förhoppningsvis) att göra. Nu kommer vi till kärnfrågan - varför kan vi inte se det vi faktiskt har möjlighet att köpa istället för det vi får vänta med ett tag? Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha...

Hit med luktsaltet!

Oj oj oj, nu börjar det likna något. Helt plötsligt har det bara blivit kul att få sms:en från mäklaren. Det börjar likna champagne-fest banne mig...

Get the party started

Nu är budgivningen igång på vår lägenhet. Budet är just nu uppe och nosar på vad vi minst skulle vilja ha ut för den. Spräcker vi den gränsen känns det som om jag kan pusta ut lite. Får vi ut så mycket som mäklaren gissade blir det champagne-fest hos oss i kväll! Alla är bjudna!

Spindelmannen

Jag såg Spider-Man 3 igår. Jag blev mycket besviken. Jag hade väntat mig mer. Mörkare. Bättre. Det var alldeles för många skurkar att hålla rätt på. Och det blev alldeles för cheezy mot slutet. Ingen värdig final för de första tre filmerna... Och Toby. Han är ju en perfekt nörd. Men inte är han någon superhjälte inte. Nej, ge mig Christian Bale från Batman Begins så kan jag leva lycklig i alla mina dagar.

Idol-sjukan

Veckan som gått har jag börjat fundera. Fundera över varför en del människor vill dela med sig av sin sång. Nu pratar jag inte om gatumusikanter som till och med kan förgylla en dag på stan. Nej, jag pratar om andra människor. Människor som bara brister ut i sång. Den senaste veckan har jag råkat ut för en person som gick på stan med sin kompis och sjöng, sjöng och sjöng. Han sjöng samma slinga om och om igen. Högljutt. Mitt på dagen. Don't you forget about me, den gamla dängan med Simple Minds, ekade bland husen.

På ett tåg tidigare i veckan hamnade jag brevid en tjej. En tjej med en iPod. Hon tyckte att det var en bra idé att sjunga med i musiken som hon lyssnade på. I en timme. Jag fick höra Mario's Let me love you tre gånger, Sorry seems to be the hardest word tre gånger och en oidentifierbar låt en halv gång. Ofta saknades tonträffarna och det engelska uttalet skulle ha mått bra av en putsning. Emellanåt passade hon också på att prata, väldigt högljutt, i mobilen.

Jag vill bara veta en sak. Hur tänker man? Sjunger man på detta sätt för att bli upptäckt? I så fall vill jag vara den första att skriva på uppropet för att lägga ner all sorts talangtävling. Så att vi alla kan slippa detta otyg på gator och tåg...eller torg.

Hur mycket är vi värda...

Det kom faktiskt folk på visningen igår. Det kändes mycket bra. Nu är bara frågan om lägenheten kändes tillräckligt bra för att någon ska vilja lägga ett bud. Det känns som om vi blir bedömda nu. Hur mycket är vi egentligen värda? Det är nu vi stämplas - är vi attraktiva eller är vi dem som blir över.

Cleaning out my closet

Idag har det putsats och städats och fejats. Vi har visning på lägenheten imorgon. Vi har försökt tänka oss vad de eventuella visningsbesökarna ska säga om vår lya. Imorgon ska nämligen de gå runt och slänga ur sig samma kommentarer som jag och E har gjort på de visningar vi gått på. Skillnaden är bara att det här är ju vårt hem de ska betrakta, utvärdera och förkasta. Eller förhoppningsvis älska. Vårt hem. Och jag som har så svårt att ta kritik. Tur att jag inte kommer att vara där.

Tuuuungt

Med anledning av mitt tidigare inlägg vill jag bara berätta vad jag hörde igår. På väg till en restaurang för att äta lite passerade jag tre glada tjejer i tonåren. En av dem sa glatt till de andra: "Man blir nog tråkigare när man blir äldre". Vad som föranledde denna kommentar har jag ingen aning om. Men den träffade rakt i hjärtat.